SHL är tillbaka! 

Hösten är här och visst, levande ljus, svampplockning och att krypa upp i soffan med en filt i all ära men det bästa med den här årstiden är förstås att få skrika ”SKJUT FÖR HELVETE DÅ!” åt en 22-åring från Karlstad. För nu är det dags igen. Äntligen. SHL är tillbaka.

I kväll släpps pucken och därmed inleds ytterligare ett halvår av fullständigt rationellt beteende från vuxna människor som bygger sitt psykiska välbefinnande kring huruvida en gummitrissa passerar en mållinje eller ej. Underbart.

Själv är jag absurt nog göteborgare och håller på Färjestad, så blir livet ibland. Med det sagt så befinner vi oss därför just nu i den kanske farligaste fasen av hela hockeyåret. Septemberoptimismen. Vi har varit med förr, så att säga. Det är inte vår första rodeo. Det här är tiden då allt ser bra ut.

Alla nyförvärv känns spännande. Alla junisar står inför sina stora genombrott. Veteranerna ser ”ovanligt pigga ut”. Powerplayet kommer definitivt att lossna. Målvakterna känns stabila. Kedjorna är balanserade. Och SM-guldet? Jodå. Man säger naturligtvis inte det högt. Man bara tänker det väldigt intensivt, men visst är det bärgat.

Vi kliver trots allt in i säsongen med ett lag som på förhand ger upphov till betydligt fler angenäma känslor än magsår. “MoJo” är hemma igen efter att ha tillbringat en mindre geologisk epok i NHL. Victor Ejdsell är tillbaka. Det finns rutin, spets och tillräckligt mycket värmländsk hockeyadel för att jag redan börjat kasta långa blickar mot vårkanten. Det är dumt. Jag vet det. Vi vet alla hur det här fungerar.

I september tänker man: ”Jävlar vilket lag vi har nu.” Det blåser i träa varje dag. I november står jag där, med armarna utsträckta framför TV:n och försöker förklara för ett gäng professionella hockeyspelare att pucken faktiskt ska UT UR ZONEN.

I januari har någon soffcoach på Facebook räknat ut att tränaren tappat omklädningsrummet baserat på att han stod med armarna i kors under en timeout. Och i mars existerar bara två möjliga känslolägen. Det här laget kan gå hela vägen eller lägg ner föreningen. Det finns inget däremellan.

Men i dag tänker jag inte ägna mig åt sådan negativitet. Färjestad börjar hemma mot Örebro och redan där finns ju förutsättningarna för en mycket trevlig lördagskväll. Eller en personlig existentiell kris. Det är det som är så fint med hockey. Man vet aldrig. Just nu är tabellen dessutom perfekt. Färjestad har inte tappat en enda poäng. Frölunda har inte vunnit en enda match. HV71 har ännu inte hunnit försätta sina supportrar i någon allvarligare form av själslig beredskap. Luleå har fortfarande exakt lika stor chans som alla andra att spela en match utan att någon beskriver den som ”tajt”.

Jag är därför försiktigt optimistisk. Det vill säga ungefär så försiktigt optimistisk man kan vara samtidigt som man i hemlighet redan funderat på vilka man helst vill möta i en hypotetisk SM-final. Det är inte megolomani. Det är framförhållning. Så nu kör vi. Ett nytt SHL-år.

Vilket lag håller du på och hur går det i år? Vågar du säga SM-guld redan nu, eller nöjer du dig också med försiktig optimism?