Svartvatten

Den släpptes igår och har gått på repeat sedan dess.

Jag sätter på den. Den tar slut. Jag sätter på den igen. Går iväg och häller upp en Calvados. Kommer tillbaka. Sätter på den igen. Någonstans där borde en normal människa kanske känna att det räcker. Men icke.

Jag tyckte redan att förra singeln Essingeleden var superb, men Vi möts är ännu bättre. Det är så förbannat kallt, mekaniskt och besinningslöst vackert att jag nästan går upp i limningen. Basen och kicken arbetar febrilt där nere i mörkret medan gitarrerna skär genom låten som nyslipade skridskor över svart is. Sylvassa. Elaka. Livsfarliga och hela grejen låter som trettio minusgrader och känslomässig permafrost.

Det är skitigt, monotont, industriellt, hotfullt och samtidigt märkligt vackert. Som om någon byggt en kärlekssång av armeringsjärn, gammal motorolja och de sista fem minuterna innan civilisationen tar slut. Och fler borde verkligen upptäcka stockholmarna.

Det är nästan det jag tänker mest på när Vi möts går igång för femtioelfte gången i lurarna. Hur kan människor gå runt där ute och leva helt normala liv utan att lyssna på Svartvatten? De köper paprika. Hämtar barn på föris. Jämför elavtal. Står på Bauhaus och funderar på vilken fogmassa de behöver. Samtidigt existerar Vi möts. Det känns fullständigt orimligt. Jag har därför börjat informera människor lite här och där. Grannen fick veta det i hissen. En äldre kvinna nere på affären fick veta det vid mejerihyllan. Jag berättade för en hund i morse. Den verkade mottaglig.

Så här kommer dagens lilla samhällsinformation. Lyssna på Svartvatten. Börja med Essingeleden. Fortsätt med Vi möts.