MISSIL är lanserat. Korken är ur

Champagne i all ära.

Men när MISSIL återuppstår från de döda, sliter sig loss ur historiens järngrepp och återigen börjar skjuta högkaratig kulturjournalistik rakt ut över internet räcker det inte riktigt med några mjuka bubblor från taxfreehyllan.

Nej, det här firandet krävde tyngre artilleri än så. En Brunello di Montalcino från 1999. Tjugosju år gammal. Ett vin som alltså är äldre än vissa redaktionsmedlemmar (Henric Pettersson). Och det var väl egentligen aldrig någon diskussion.

MISSIL är lanserat. Sajten fungerade. Texterna låg precis där de skulle. Ni kära läsare dök upp. Ingen server brann. Endast en redaktionsmedlem hamnade i häktet. Succé, med andra ord. Fram med korkskruven.

Egentligen borde jag väl ha sprungit ett ärevarv runt huset med en MISSIL-flagga över axlarna medan We Are the Champions dånade ur högtalarna och konfetti regnade över vardagsrummet.

I stället öppnade jag en flaska rött. Vilket, när man passerat en viss ålder, är precis samma sak. Och det här är inte ett vin man häller i sig till Masked Singer och en påse Ahlgrens bilar. Det är ett sådant vin som kräver ens fulla uppmärksamhet. Först mörka körsbär och torkade plommon. Sedan nypon, tranbär och något lätt balsamiskt med doft av gamla träfat. Efter några minuter i glaset började det hända ännu mer i den formidabla bouqueten. Tobak. Ceder. Läder. Och inget nytt skinn. Nej, för bövelen, vi snackar hundra år gammal fåtölj i ett toskanskt bibliotek här. Lite torkade örter på det. Svart te. En del lakrits. Och någonstans långt där bakom fanns en jordighet som fick tankarna att gå till fuktig skog, höstlöv och stall. Ett mycket välstädat stall. Ett stråk av apelsinskal. Kanske en antydan till viol som fortfarande vägrade ge upp efter nästan tre decennier.

Och avslutet? Långt. Riktigt långt. Mörkt, moget, mysigt och lidelsefullt. Lite som MISSIL, alltså.

Så skål för alla er som redan har hittat hit. Och framför allt.

Skål för MISSIL.