Världens trevligaste motion

För min del har det alltid varit viktigt att likt ett klister hålla ihop mitt gamla kompisgäng, som efter tre årtionden är stort. Vi är tio pers, tror jag. Vissa mer synliga än andra såklart – Men ändå. När vi alla fyllde 30 började vi som en blixt från klar himmel att laga mat ihop. Vissa gick kurser. Vissa gjorde matresor. Vissa av oss importerade matvaror och läste böcker i ämnet. Tillsammans, som ett gubbkollektiv, lärde vi oss att laga mat – på riktigt. När vi fyllde 40 började vi gå på gym ihop, en del av oss i alla fall. Lite för sent påtänkt, lite för impulsivt, men ändå. Nåt vi gjorde ihop. Ett par år efter det byggde vi min Racingrigg, började nörda ned oss i simulatorracing – tillsammans.

Att få tiden att räcka till och att få alla att haka på, hitta tiden, planera, skapa luckor, komma loss – är såklart inget som sker av sig själv. I vår ålder kommer livet hela tiden i vägen. Alla de saker som naturligtvis måste komma först i prio-ordningen gör ju såklart det, och då finns orken eller tiden inte, för att haka på gubbgänget och eventuella nya påhitt. Trots det har vi sedan november förra året sett till att ses varje söndag, som ett gammalt grånande gubbgäng med smärtor och skador – överallt. Vi samlas för att spela basket. Vissa utan erfarenhet, andra med gammal erfarenhet och idag noll skillz, noll kondition.

För mig har det varit ett lunkande lugnt, tokroligt lekfullt sätt att försöka komma tillbaka till sporten, vilket jag nu gjort då jag spelar seriespelsbasket, igen. Detta utöver min rolls om ungdomscoach för länets vassaste U15-lag. Många av mina gamla gubbkompisar som jag umgåtts med i 35+ år gillar ju såklart inte basket så mycket som jag och min gamla, gamla barndomsvän Gullberg gör. Men det gör ju inte särskilt mycket, för vi får ju alla röra på oss, vi får ju alla svettas och vi märker alla av hur konditionen blir bättre.

Det spelar ju kanske inte så stor roll exakt vad man gör ihop, heller, bara man har skoj ihop. En gång i tiden kikade vi på UFC, slogs i soffan och åt ostbågar. Efter det sågs vi för att utmana varandra i Halo. Efter det? Tekken 5. Rock Band 2. Sen matlagning, styrketräning, hembiosnickrande, simracingpysslande och nu basket. Tvära kast, raka rör – massor av skratt och en ständig känsla av ett gäng gubbar som lärde känna varandra som tonåringar, och sen hängt ihop på ett eller annat sätt, i årtionden efter årtionden – Gör det för att vi genuint trivs i varandras sällskap. Det är värt mycket, oavsett om det i framtiden kommer att handla om biljardturneringar, tipsrundor eller något annat gubb-godtyckligt. För det går ju alltid att skaffa nya vänner. Det går däremot inte att skaffa gamla.