Varför inte berätta som det var?

Jag förstår i de flesta fall varför biopics blir som de blir. Det måste finnas en konflikt av nåt slag, för att kunna bygga slentrianmässigt lat dramaturgi. Det måste finnas motiv och anslaget måste vara laddat. Energi, är viktigt såklart. Spänningen ligger i den mänskliga kampen. Oavsett om det är mot klockan, lortiga skivbolagschefer, exfruar eller allt det där – samtidigt. Jag köper tanken och jag köper att man som regissör kryddar en smula. En smula.

När man i stort sett bara hittar på och ändå kallar det en biografi, då tappar jag inte sällan humöret. Tyvärr. Borat-komikern Sacha Baron Cohen sade det där bäst i en gammal intervju som jag läste efter att han hoppat av rollen som Mercury i filmen om Queen. Brian May och Roger Taylor hade satt stopp för manuset som innehöll den nakna, avklädda, riktiga sanningen om bandet – alla droger, skivbolagsbråk och Freddys promiskuösa leverne. De ville inte se en enda negativ sak i filmen om deras band. Bara positiva grejor. Bara hyllningar. Och när Borat då hoppade av, förklarade han ju det så många av oss också känner; Varför göra en biografi om historien i sig inte är sann?

Exakt det är problemet med Tony (2026), filmen om stjärnkocken Anthony Bourdains liv. 90% av den är påhittat. Regissören Matt Johnson har bevisligen inte ens läst boken Kitchen Confidential. Istället har han suttit hemma på kammarn och bara hittat på en massa saker som aldrig hände på riktigt. Det går för mig inte att gilla. Samma sak med Johnsons förra ”biopic” om Blackberry. 80% av innehållet var påhitt. Varför då ens göra en sak av att man berättar ”den sanna historien?”. Trams är vad det där är. Renodlat supernonsens.