Love Supreme

1999. Jag och Thomas Wiborgh var i Los Angeles på jobb. Två kaxiga ungtuppar i stentvättade denimbyxor strök runt i Santa Monica och trodde att vi var stencoola. Vi var där för att kika på nåt spel som jag inte ens minns namnet på. Eller jo! Det minns jag nog visst det. Det hette Fur Fighters och försvann precis lika snabbt som det släpptes, men det visste ju inte vi. Vi visste att vi skulle skriva om det och att vi delade musiksmak, i mångt och mycket. Wiborgh pratade massor om en två år gammal debutskiva från ett redan nedlagt LA-band vid namn Naked. Jag lyssnade på skivan i hans freestyle och redan halvvägs in i första spåret var Hegevall såld. Ge mig. Give.

När Thomas då dagen efter förklarade att han skulle dra till ett närliggande fik för att intervjua sångaren Jonathan Sheldon blev jag såklart nyfiken. Jag minns att Wiborgh berättade när han väl återvände till hotellet att Sheldon varit svintrevlig och generös med sin tid, att han svarat på 50 frågor och vid flertalet tillfällen uttryckt vördnad för hur bra American Footballs trummis Steve Lamos (som är sanslös) är. Det var allt jag minns, plus det faktum att Thomas gav mig ett kassettband. Naked. Debutskivan. Bandet som kom, slog igenom och försvann innan någon hann säga ”bra jobbat”.

29 år har gått sedan debuten först släpptes och när jag inatt jobbar med framtida design och texter, är det Naked och det där kassettbandet från Thomas Wiborgh som håller mig sällskap. För det är en alldeles särskild skiva det där. Alldeles fantastisk, rakt igenom. Det finnes enligt mig inte en kass ton, inte en medioker strof på hela albumet och om jag slänger iväg en gissning på att jag lyssnat igenom den 500 gånger tror jag faktiskt inte att jag överdriver.