Jag är redo att bli sårad, igen

Gång efter gång efter gång efter gång har jag stått där, med hjärtat i hand och glåmande gubbögon, täckta av den där glansiga hinnan strax innan den ensamma tåren springer lös och rinner nedför kinden. Som flickan med svavelstickan. Men flickan är en man. Som är gammal nog att minnas hur han inledde recensionen han skrev om Half-Life, 1998. Som besökt Valve i Seattle vid två tillfällen och ätit ostburgare med Gabe Newell. Som anser Gordons två mardrömsdagar utgöra de två finaste actionstunderna som någonsin släppts till PC. Half-Life är religion. Half-Life är min bibel. Det är heligt. Det kommer för mig aldrig att dö. Och nu står jag här igen, redo att bli sårad. Ett spjut genom hjärtat, igen och igen och igen och igen.

En av Valves ljuddesigners (Mike Morasky) råkade nämna ljudet i HLX under en Q&A-session nyligen och blev knäpptyst sekunden efter. Ouch! Han borde nog inte nämnt det. I en perfekt drömvärld är HLX verkligen Half-Life 3 och Valve jobbar på det sen fem år tillbaka. Vi som spelade Alyx vet såklart alla hur det slutade. Med Gordon som plockade upp den ikoniska kofoten, igen. Tror jag på riktigt att det blir ett Half-Life 3, i framtiden? Egentligen inte. På 22 år har de inte släppt spelet som vi alla drömmer om och det lär inte komma nu, heller. Men jag kan samtidigt aldrig heller sluta att hoppas.