Herman har precis ätit kvällsmat

Lite, lite orolig har jag nog ändå varit sen vi väckte Franks rovgroda ur sin nio veckor långa dvala och hjälpte honom bort med sin slemmiga kokong. detta eftersom han bara sovit. Bara. Han har inte reagerat när jag viftat med fingrarna framför hans mun (vilket annars alltid leder till blodutgjutelse och starka ångerkänslor hos den gamle pappan) och inte ätit nåt. Ikväll fyllde jag upp ett varmt bad i en skurhink åt den mörkgröna fläsklorden och lade ned honom i cirka 20 minuter.

Efter det fick han kliva ned i vår stora plastback där jag kastade ned 12 stycken XL-syrsor (videobevis på min Instagram) och tio stycken stora skalbaggslarver. Då… Vaknade Herman äntligen till. Visa upp att gamla hederliga stygghumör, åt allt och sen började han hoppa mot mot. Han ville äta en 104 kilo tung farbror i denimbyxor. Allt schke dö!!! Tänkte han mest troligt, och det glädjer ju mig. Men nu är allt uppätet, Herman har druckit och ligger nu i sitt bad, i sitt terrarium.

Det känns märkligt att skriva, men jag älskar den här grodan. Han är stenhård, superudda och djupt fascinerande. Det har varit ett så märkvärdigt år på många sätt, och den inledningsvis tre centimeter minimala lilla grodungen som vi tog hem, som nu är stor som en handboll har absolut blivit en självklar del av familjen Hegevall. Big ups, Herman.