Herman den fete

Överst på önskelistan inför sonens elvaårsdag (februari) stod det samma sak för tredje året i rad. Samma djur, samma artnamn. African Bullfrog. Som inte gått få tag på trots upprepade, enträgna försök från hans far. Jag tror att jag de senaste två åren ringt till importören/grossisten av reptiler säkert 50 gånger. No luck. Ingen padda. Men så hände det, Tasseborg i Östersund hittade två stycken på sina leverantörslistor. De var två månader gammal bara, en av dem skickades från Göteborg. Två dagar senare ringde djuraffären; ”Nu har grodan anlänt” och jösses så pytteliten han var. Som en liten klutt, bara. Som en tumnagel.

2930 kronor kostade den jäveln, och såg i spädbarnsformat ut som vilken liten menlös svensk skogsgroda som helst. Jag hamrade mig själv i kraniet med högernäven på väg hem med groda, terrarium, kokossubstrat och värmelampor i baksätet. Alldeles för dyr födelsedagspresent. Orimligt dyrt. Orimligt. Men ja, grabben hade pratat om den här grodan i flera år och jag har själv någon slags märkligt psykotisk fäbless för djur som äter andra djur. Jag älskar det där, kan sitta och kika på videos när rovdjur smackar i sig ovetande byten i timmar. Som en gammal seriemördare i Splitgate-tröja.

Nu är Herman, det afrikanska oxfettot, cirka tio månader gammal och han har växt på ett sätt som varit djupt, djupt fascinerande. Han mäter nu, bara hans blobtorso, 20 centimeter och har därmed nått halva sin maximala storlek. Herman är en hane (duh!) eftersom han växer som Måns ryggfett och eftersom han har orangea armhålor. Han äter gräshoppor, vita möss, syrsor, maskar, skalbaggar och mina fingrar – det lilla äcklet. Om du vill se videobevis på när han äter saker, visar sina olustigt stora huggtänder och är allmänt fläskig, kika in min Instagram.