Första basketmatchen utan smärta

Samma gamla sång, samma gamla vers. Jag vet. Men ja… Min rygg gick ju av, massa smärtor, gick ned 30+ kilo i vikt, blev beroende av opiater jobbade liggandes i säng under flertalet år, med Gamereactor. Jag stelopererades till slut (efter en rad misslyckade försök med andra metoder och behandlingar). Fem nivåer. Tre diskar plockades bort, och har sen dess styrketränat mer än vad jag törs erkänna. Fem-sex dagar i veckan, åren runt. Nitiskt. Maniskt. Slaviskt. Idag lever jag i stort sett helt utan smärta, utan tabletter, stark som en (gammal) häst.

Men så slogs jag av tanken, för snart ett år sen, att jag borde försöka ta mig tillbaka till basketen, min favoritsport – min första riktiga kärlek. Jag spelade från åtta års ålder till 20-årsåldern och hade i november ifjol i stort sett knappt studsat en boll på över 20 år. Det var rostigt så in i bomben. Som att försöka veva igång en gammal cykel som legat på havets botten i 102 år. Knak, brak, gnek, gnissel. Jag började super-super-lätt. Värmde upp som en dåre, stretchade, köpte de basketskorna jag fått rekommenderat skulle erbjuda bäst dämpning av allt på marknaden och tog det superlugnt. Trots detta blev jag sängliggande efter varenda träning. Pang! Ont överallt, inte minst i benen.

Jag frågade min sjukgymnast (Lova ya, Birgitta!) som berättade att med helt stum ländrygg (den är ihopmekad, hopväxt, noll möjlighet att böja den, noll dämpning då jag saknar diskar i den) måste dämpningen och stötarna hanteras av antingen höfterna / knäna, eller högre upp i ryggen. I mitt fall har det handlat om det förstnämnda. Jag har haft mer ont i ben, höfter, knän, fotleder än vad jag hade kunnat föreställa mig på förhand. Stundtals outhärdligt. Trots detta var jag på uttagning för ett serielag, kom på nåt bisarrt vis med i laget (jag hade en sån där superkväll, ni vet en-på-en-miljon-kväll då allt bara klaffar) och har sen dess försökt, kämpat, slitit och tjurat på. Tills det bara inte gick längre. Jag klev av, bestämde mig för att spara på kroppen, avrunda och backa.

Men så pratade jag igen med min alldeles suveräna sjukgymnast som jag haft sedan 2009, som var tydlig med följande; ”Det finns för dig Petter ingen minuslista längre. Bara plus. Vi plussar bara på, idag. Vi backar inte.” Hade hon inte sagt det, hade jag inte fortsatt. Nu fortsatte jag, och nu märker jag hur bensmärtan börjar släppa och hur ben, höfter, fotleder börjar vakna till liv. Att det tagit nästan ett år är ju absurt, men jag är å andra sidan äldre än Fader Fouras.

Idag spelade vi kompismatch. Gamla goa vänner, motionstakt. Bra spel, öppna ytor, inga tuffa, hårda smällar utan live tjuvnyp på sin höjd, några blockar. Ingen går för flagrants, om vi säger så – Och jag hade ett tempo som jag inte haft sen jag var 19, på planen. bra tempoväxlingar, spänsten kändes okej, bra användning av båda händer och inte slaviskt mot vänster (som jag brukar göra när jag blir trött) och en pull-up som satt där den skulle, idag. Åtminstone midrange-partiet. Jag gick direkt från drypsvettig basketplan till gymmet och körde 60 minuter bröst/triceps samt mage, och tror också att det är vägen framåt. Stretcha ut, få blodet att strömma igenom mer, aktivera kroppens stora muskelgrupper som kanske inte jobbar på högfart i basketen.

Jag är glad att jag har Birgitta. Hon har varit en klok röst angående min skadehistorik och ingrepp, träning, rehabilitering, återhämtning i omgångars omgångar och jag är glad över att jag valde att pressa på, inte ge upp. Att stå på en basketplan igen, redo för uppkast – är en ynnest på ett snudd-på utopiskt vis för en gammal farbror som under så många år inte ens kunde ta på sig sina egna strumpor.