Längtan efter mer Sekiro

Elden Ring
Bloodborne
Sekiro: Shadows Die Twice
Dark Souls
Dark Souls 3
Demon Souls
Dark Souls 2

Där har du ungefär, i ordning, hur jag rankar From Softwares Soulsborne-spel. Elden Ring är klar etta men det är snudd på målfoto mellan Bloodborne och Sekiro: Shadows Die Twice. Om jag måste välja, vilket jag ju just gjorde, så går valet ändå till Bloodborne, vilket nog beror mer på omständigheterna under vilka jag spelade det än att det rent kvalitativt skulle vara bättre än Sekiro.

Jag minns min tid med Shakira: Hips Don’t Lie Twice med värme, märkligt nog, trots att tänderna gnisslades ner till hockeypulver och fick ersättas medelst löständer, inte minst efter stångandet mot sista bossen som pågick i fyra hela kvällar innan jag till slut lyckades vinna och kunde pusta ut, lägga ifrån mig handkontrollen och gå vidare i livet. Kort dessförinnan hade jag kollat upp hur man når ”the true ending” och det visade sig av en lycklig slump att jag bara hade en eller två småsaker kvar att göra för att uppnå detta, vilket jag då såklart gjorde.

Om jag minns rätt så finns det fyra slut, och detta sista, riktiga (true! ending!) är betydligt mer optimistiskt och utsiktsfullt än de tre övriga. Jag ska inte spoila någonting här, men jag minns att jag där och då var ganska övertygad om att vi skulle få en uppföljare av något slag inom ganska kort. Det visade sig att jag inte hade kunnat ha mer fel. From Software hade redan gått vidare och börjat utveckla Elden Ring, och allt blev bra ändå.

Men… Det finns ju något i Sekiro: Shadows Die Twice som ingen annan, inte ens From Software själva, har lyckats fånga, varken förr eller senare, och detta något går jag nu och längtar efter. Igen. Kanske väcktes suget på nytt efter att jag recenserat färdigt Onimusha: Way of the Sword som förvisso är ett bra actionspel i samurajförpackning, men som ju i ärlighetens namn inte kommer i närheten av Sekiros subtila, atmosfäriska, psykologiskt obehagliga fullpoängare.

Jag blev därför otroligt glad och lycklig när jag, såhär drygt åtta år senare, blev varse att vi åtminstone kommer att få se en animé-adaption inom snar framtid. Helst hade jag sett ett till spel, såklart – långt, svårt och obehagligt – men jag ska inte vara den som är den. Sekiro: No Defeat ser verkligen helrätt ut.

Tonen, mörkret, skitigheten… Wolf (Sekiro) brottas alldeles uppenbart med sitt nederlag mot Genichiro Ashina och sitt ”svek” mot Kuro (kejsaren), och serien ser ut att utforska vad som faktiskt är sant och händer i verkligheten, och vad som bara pågår inne i vår hjältes dunderplågade hjärna.

Mycket, mycket skoj, tycker jag, för det här är teman som sällan nämns i diskussionen om Sekiro, där den lägst hängande frukten alltid handlar om spelets svårighetsgrad (som förvisso är hög, men inte alls lika intressant såhär i backspegeln). Jag ser fram emot att förstå mer om Wolf, Kuro, Owl, Genichiro, Busshi (skulptören) och Emma, och har redan förvarnat resten av redaktionen på att jag kommer att behöva låsas fast i Rantas husbil och släpas längs med E6:an i dagarna tre om det inte ska bli tal om någon ytterligare genomspelning efter detta.

Sekiro: No Defeat visas sedan den 4 September på bio i Japan, och vi har ännu inte fått något klart besked om datum för streaming i resten av världen.