Ett perfekt racingspel

Jag kan egentligen ingenting om racing. Brukar bara nicka artigt och låtsas lyssna när Petter och Kim börjar prata om däckfysik, rattbaser eller nya banor i Automobilista, men jag har egentligen sedan länge stämplat ut för dagen och sitter i själva verket mentalt i en liten bar, gärna i närheten av en mental tågstation så att jag kan lämna landet när som helst åtminstone i teorin. Bara lämna allt bakom mig och börja om någonstans under ett annat namn, kanske i en bergsby i Italien. Men sen blir klockan mycket och snart går sista bussen. ”One more for the road?”, försöker jag så lågt att det knappt hörs över countrymusiken. ”I think you’ve had enough for tonight”, säger bartendern. ”Yeah, you’re probably right. See you tomorrow, Stu”, säger jag, tar min hatt och min rock, och vacklar hemåt.

Och detta… för mig utsökt in på dagens huvudpoäng: Ridge Racer 2 till PSP är ett perfekt racingspel. Förmodligen det bästa som någonsin utvecklats. Här finns inga krusiduller som mellansekvenser, story modes eller avancerade tuning-lägen. Här krävs inga rattar, pedaler, växellådor, rattbaser eller doftgranar. Här krävs bara en PSP (eller en enhet som kan emulera PSP, till exempel AYN Thor) och tio minuter till övers.

Till att börja med är grafiken perfekt. Lo-Fi Fuzzy 3D, som man kan relax and study to. Bilden här ovan visar i och för sig bilen, men när jag spelar är det förstapersonsvy som gäller, alltid. Man ska inte ens se motorhuven. Bara vägen. Känslan av hisnande hastighet är nästan obeskrivlig, särskilt när man kommit upp sig i rankerna och börjar tangera hastigheter på 300 km/h.

För det andra är spelkontrollen perfekt. Gasa och kör. Släpp gasen samtidigt som du svänger för att inleda en drift. Samla ihop boost genom att drifta. Aktivera boost. Vinn. Klart. Det är helt nödvändigt att lära sig drifta ordentligt, med andra ord, och tur det, för själva sladdandet är hela anledningen till att Ridge Racer 2 är så bra. Att köra i 300 km/h, inleda en sladd 150 meter innan en kurva och sen bara titta rakt in i en bergvägg som ligger några centimeter framför nosen i fem sekunder innan man tar sig ut på andra sidan med en tank full av boost… Det är magi. Poesi. Spelglädje i dess renaste form.

Jag älskar det absurda techno-soundtracket från 2006 med referenser till Katamari Damacy. Jag älskar speaker-rösten som är sådär 2006-peppad (på en ljus framtid för Playstation-konsoler i handhållet format). Jag älskar att man alltid börjar allra längst bak och måste försöka hinna ifatt ledaren, vilket alltid gör att varje lopp avgörs på slutsekunderna. Jag älskar att ett enda misstag ofta innebär att det är lika bra att starta om hela loppet.

Kort sagt: jag älskar Ridge Racer 2 till PSP. Jag faller tillbaka dit några gånger i veckan när jag bara behöver rensa skallen eller döda ett par minuter. Trösklarna är så låga, så låga, och glädjen är så stor, så stor.