Månadens Måsten – Oktober

Det har kommenterats tillräckligt många gånger om att ni fortsatt vill ha mer eller mindre obskyra musiktips så därför tänker jag från och med nu även publicera mina Månadens Måsten här på MISSIL, den återkommande månadslistan från min musiksajt. De album, EP-skivor och singlar som gjort störst intryck under föregående månad. Jag har fått göra om den lite bara. Plockat bort sådant jag redan tipsat om här, det som min skribent har skrivit och sett till att den både täcker det jag har recenserat på sajten och allt annat storslaget som jag inte hunnit eller kunnat recensera. För musikbranschen har som bekant inte vett att anpassa släpptakten efter antalet timmar på mitt dygn.

Oktober var knappast någon övning i musikalisk återhållsamhet. Det har manglats, skramlats, gråtits och lirats gitarr till förbannelse. Jag har därmed kastats mellan countrydoftande hjärtesorg, industrimangel, riviga riff, melankoli och musik så bedövande vacker att jag nästan har blivit förstenad på kuppen. En del har som sagt redan hyllats till skyarna, annat har fått nöja sig med att gå på repeat.

Så här kommer oktobers musikaliska måsten. Vackert och vidrigt, och allt däremellan. Det blir en svinlång blogg detta, av naturliga skäl, men det får vi leva med. Kanske finns det någon musikalisk uppenbarelse värd att fiska upp här som man missat eller inte ens känt till.

Jess Williamson befinner sig någonstans mellan Los Angeles och Texas, både geografiskt och själsligt. På A Mile South of Heaven försöker hon reda ut var hon egentligen hör hemma, vilket förstås är lättare sagt än gjort när hjärtat envisas med att husera på två adresser samtidigt. Demonproducenten Shooter Jennings har svept in hennes fantastiska röst i pedal steel, fioler och banjo, och resultatet är country så varm, vacker och vemodig att man nästan börjar längta efter en plats man aldrig ens besökt. “Goodbye to All That” är en ljuvlig avskedshälsning till Änglarnas stad, “Tracking the Tropics” visar att Williamson fortfarande har packat ner en del stora, jobbiga känslor i bagaget. ”Texas Time” är precis så countrydoftande som titeln antyder och avslutande “The Gem and Mineral Show” är fullständigt hjärtskärande och en perfekt final till ett alldeles strålande album för oss som vet att gräset sällan är grönare på andra sidan. Bara annorlunda.

Brittiska Black Water Redemption vet precis hur man drar igång festen. Vi snackar stora gitarrer, ännu större refränger och gammal hederlig hårdrock med tillräckligt mycket blues i blodet för att hålla sig på rätt sida om arenarockens värsta excesser. Tänk Guns N’ Roses, RATT och en skvätt Whitesnake, fast utan att det känns som ännu ett trött coverband på firmafesten. “Stand for Something”, “I Gave It All” och “Ride or Die” är finfina käftsmällar, medan avslutande “Walk Beside You” visar att det finns ett rejält hjärta under lädervästen.

Det är som om The Brian Jonestown Massacre, The Doors och The Sisters of Mercy hookat upp i samma dammiga saloon någonstans långt utanför civilisationen och bestämt sig för att spela in ett soundtrack till en spaghettiwestern som aldrig blev av. På Love & Other Lies blandar Portlandbandet psykedelisk rock, postpunk, goth och ökenromantik med en självklarhet som nästan känns absurd. Collin Hegnas djupa baryton är som gjord för den här sortens musik, där gitarrerna stundtals låter som om de begravts i ökensanden och nu grävts upp tre decennier senare. “Thick as Thieves” är en shoegazedoftande pärla, “Kill the Rabbit” luktar Morricone och krutrök, medan “No Cure” flirtar skamlöst med Robert Smith och hans dystra droogies. Sedan har vi “The Score”, en alldeles magnifik liten skapelse som får mig att vilja dra på mig cowboyboots och sänka en bourbon eller fem. Lägg till en utsökt Bowie-cover och avslutande “Hey”, så har vi en platta som är lika delar mörk romantik, revolverrök och ren musikalisk njutning. Yeehaw, goddamnit!

De unga britterna i Unpeople har inga som helst problem med att blanda metal, punk, alternativ rock och popmelodier som egentligen borde vara bannlysta i så här tung musik. We Are Unpeople är ett strålande debutalbum med enorm energi och en smått sjuk förmåga att få varenda refräng att sätta sig. Här finns både Queens of the Stone Age-doftande gitarrsväng och metalcore-tyngd, men också något genuint egensinnigt som gör att bandet slipper drunkna i sina uppenbara referenser. “Clouds”, “The Garden”, Magnifika “Blueprints” och “Waste” är höjdpunkter på en platta som känns som en lovande början. Ge det här gänget några år till så kan det bli riktigt, riktigt stort. Pluspoäng för alla blandade smådjur i videon.

Hur mycket Thåström kan man egentligen låta utan att det börjar bli skrämmande? MÄBE balanserar farligt nära den gränsen, men har samtidigt hittat något alldeles eget i skärningspunkten mellan Thåströms sotiga vemod, Pelle Osslers ödsliga gitarrlandskap och David Eugene Edwards närmast religiösa mörker. Det tunga hjulet är fem låtar av ren musikalisk magi, utan en enda överflödig sekund. “När löven föll” är en monumental öppning, “I minnen bor” så förkrossande intim att jag nästan känner mig generad över att lyssna och “Det lilla enkla stället” svänger som satan med gitarrer som skär genom mörkret. “Så börjar det om” bjuder på en närmast perfekt förening av Kent och Imperiet, innan titelspåret avslutar med att köra en stålbalk rakt genom bröstkorgen. Det är tungt, sotigt, hjärtskärande vackert och fullständigt omöjligt att värja sig mot. Fem låtar. Fem fullträffar. En EP som får mig att vilja både gråta och starta en fabrik.

Australiensiska Zac & George har uppenbarligen inte fått memot om att countrymusik alltid måste handla om olycklig kärlek, ekonomisk misär och döda hundar. På debutalbumet Call It a Day är det snarare kall bira, långa helger, snygga tjejer och livet när det är som allra mest bekymmerslöst som gäller. Det är modern popcountry med stora refränger, snygga stämsångspartier och en produktion så välpolerad att man nästan kan spegla sig i pickupens kromade stötfångare. “One Sip Away” är en riktig banger, “Longneck Weekend” borde vara obligatorisk på varje grillfest och titelspåret är ett alldeles utmärkt argument för att pipa hem tidigt från jobbet. Men det är “These Were the Days” som visar att grabbarna faktiskt har ett nostalgiskt hjärta bakom alla ölburkar. Är det klyschigt? Jo tack. Bryr jag mig? Nej. Inte det minsta. Cheers mate! 

Svenska Vidéo L’Eclipse fortsätter att leverera syntpop av den sort som får en dysterkvist att bara vilja stå på en mörk tågstation, i ösregnet och fundera över precis allt som gått åt helvete i livet. “The Piece” är en elegant, melankolisk singel, fylld av den där speciella värmen som uppstår när kall elektronik möter mänskliga känslor. Jonas Petersons sång bär en sorgsen skörhet medan Robert Tingelöfs syntar bygger ett vackert, långsamt pulserande ljudlandskap. Det handlar om förlust, gemenskap och att försöka förstå en värld som blir alltmer obegriplig. En liten pärla för alla oss som anser att det alltid finns plats kvar i hjärtat för lite välproddad synthmelankoli.

Deafheaven fortsätter att prenumera på topplaceringarna hos undertecknad och det finns ytterst få tecken som tyder på att det kommer att ändras inom en överskådlig framtid. De är helt enkelt för bra. Nya EP:n består endast av tre spår men det är drygt 23 minuter musik som får merparten av konkurrenterna att kännas som avslappningsövningar på ett kommunalt spa. At Work in the Fields of the Bomb hämtar inspiration från kärnvapenindustrins skrämmande vardaglighet och resultatet är lika obehagligt som storslaget. “Hunter” exploderar i ett furiöst inferno av blastbeats, George Clarkes patenterade skrik och orkestral skönhet, medan det närmare tretton minuter långa mangelmonstret “Sorry Laid the Hearth” är en fullständigt magnifik resa genom helvetets samtliga avdelningar. Andra halvan är det mest väljudande oväsen jag upplevt på många många år. Det här är Deafheaven när de är som mest skoningslösa. Och bäst.

Australiensiska Spike Fuck har tillbringat större delen av det senaste decenniet med att balansera på avgrundens kant, och på Evidence låter det som om han fortfarande inte riktigt bestämt sig för om han ska klättra upp eller hoppa. Det är skitig rock’n’roll, punk, glam och soul i en underbart kantstött blandning som för tankarna till Lou Reed, New York Dolls och en gravt bakfull David Bowie. Här finns missbruk, självförakt, existentiell ångest och en närmast respektlös förmåga att hitta humor i det allra mörkaste. “Had Your Way” är en hjärtskärande bekännelse med Leonard Cohen-vibbar, “Bored to Death” svänger med ena foten i graven och “Getting Sober” är ett frenetiskt litet mästerverk om nykterhetens vedermödor. Det är skört, skitigt och fullständigt lysande. Spike Fuck låter som en man som mot alla tänkbara odds har överlevt sitt eget liv och nu tänker berätta om Golgatavandringen. Oavsett om vi vill höra det eller ej.

Priest är bland det finaste vi har här i landet när det kommer till melodisk syntpop och den här gången har bandet rekryterats av en dystopisk korrumperad polismyndighet. Altered State Police är kall, mörk och förbannat dansant syntmusik där 90-talets big beat, EBM och industriell pop får trängas i en och samma rökiga nattklubb. Det är omöjligt att inte uppskatta hur Priest kombinerar mekanisk precision med refränger stora nog att välta hela systemet. “Python”, “Jeopardize”, titelspåret, som för övrigt bör tilltala även de som inte är helt sålda på genre, och “Karmageddon” är lysande exempel på det. 

Richard Thompson är 77 år ung och lirar fortfarande gura som om han vore tjugofem. Hippies, Thugs and Heroes är hans tjugonde soloalbum, och den gamle Fairport Convention-hjälten har inte förlorat vare sig sin berättarförmåga, sitt gitarrspel eller sin förtjusning i mänsklighetens mindre smickrande sidor. Här samsas brittisk folkrock, sylvassa gitarrer och historier om misslyckanden, bedragare och andra högst ordinära människor. “Cocaine Walking, Booze Talking” bjuder på lika skönt gung som titeln antyder, medan “Pauper’s Grave”, “Unsung Hero” och “Siren” visar upp hans mer eftertänksamma sida. En levande legend som fortfarande vägrar känna sig som ett museiföremål.

Att döpa ett album till Noll Personlig Utveckling i en tid när varenda jävel ska optimera sig själv, manifestera framgång och bli den bästa versionen av sitt förbannade jag kan bara applåderas. Jonas Lundqvist är en av de där själarna som mest vill bli lämnad i fred. Hand upp alla som relaterar. Skivan är smärtsamt självutlämnande, med texter om missbruk, tillkortakommanden och livet som inte riktigt blev som det var tänkt. Men det finns också humor, värme och fantastiska melodier mitt i självföraktet. “Glaciär”, “Dog för några år sen”, “Inte en av dom” hör till det starkaste han gjort. Noll personlig utveckling? Musikaliskt är det snarare precis tvärtom.

Det börjar nästan bli löjligt. Fontaines D.C. återkommer på mina månadslistor med samma regelbundenhet som hyresavier, men vad ska man göra när irländarna fortsätter att leverera? Dopamine Chamber tar ytterligare kliv bort från den skitiga postpunken och djupare in i ett universum av elektroniska rytmer, syntar och storslagna melodier. Grian Chatten låter fortfarande som en man som precis fått världens sämsta besked och bestämt sig för att göra konst av avslutet. “Marianne”, “Six Shot Morning”, “Demolition” och Rosalía-samarbetet “Where Is Gone?” visar att bandet inte bara fortsätter att utvecklas utan dessutom bara blir bättre och bättre. 

Tony Iommi behöver knappast någon introduktion. Mannen som i princip uppfann hela det musikaliska mörker som stora delar av den här listan lever och frodas i. På From the Dark visar han att riffmaskinen fortfarande fungerar alldeles utmärkt. Tillsammans med norske sångaren Jørn Lande levererar han åtta låtar fyllda av blytung hårdrock, monumentala gitarrpartier och den där alldeles särskilda Sabbath-tyngden som ingen annan riktigt kan kopiera. “World Alone”, “Stormwatcher”, “Death Wake” och episka “Legacy” är de stora ögonblicken. Iommi behöver inte bevisa någonting längre. Ändå gör han det. Bara för att han kan. Och det uppskattas förstås. 

Grand Mojo påminner mig om varför jag fortfarande är beredd att försvara rock’n’rollen med näbbar och klor. “Favorite Addiction” är en sådan där låt som får mig att glömma både ålder, värdighet och att det faktiskt finns grannar som förväntar sig någon form av civiliserat beteende. Gitarrerna är feta och gnissliga, det svänger som aldrig förr och hela härligheten osar av självförtroende. Det är klassisk, skitig rock’n’roll utan minsta intresse för att uppfinna hjulet på nytt. Och varför skulle de? Det gamla fungerar ju alldeles utmärkt. Som extra bonus på den här singeln får vi “Oh La La (Je Suis à Toi)”, som trampar gasen ännu längre ner i golvet. Två fullständigt lysande rockdängor. I december kommer bandets andra album. Fram till dess fortsätter jag att missbruka “Favorite Addiction”.

Hur betygsätter man en skiva där risken för permanent hörselskada är en del av upplevelsen? HUVETs albumdebut låter som om någon kastat ner en cementblandare i en trappuppgång och sedan försökt spränga hela schabraket med dynamit. Tolv låtar av noise, sludge, mangel och allmänt illasinnad elektricitet. Det är rått, skitigt och så förbannat högljutt att trumhinnorna börjar krokna. Men under allt oväsen finns faktiskt ett imponerande låtskrivande. “Bostadslös” är en infernalisk käftsmäll, “Skiten” låter sångerskan Siri fullständigt slita sönder stämbanden och “Nervosa” är ett koncentrat av ren musikalisk ångest. Allra bäst är “Janne”, där trummorna är så sanslöst briljanta att man nästan börjar gråta. Det är utmattande, kompromisslöst och stundtals rent vidrigt. Och jag älskar det. När avslutande “Alienation” till sist klingat ut känner man sig helt slut. Slut men lycklig.

Stockholmsduon Mon Rayon gör musik som är fullständigt hopplös att placera i ett fack. Barockpop, italiensk 60-talsschlager, soul, ethiojazz och spaghettiwestern trängs med något som doftar av en synnerligen välekiperad herre i San Remo 1967. På debutalbumet Image Repertoire visar sig denna musikaliska spretighet vara allt annat än spretig. Det är snarare ett oerhört genomtänkt litet mästerverk där varje låt sitter precis där den ska. “Pale Memory” är förföriskt groovy, “Alaró” en filmisk pärla och “5AM” bjuder på ett gitarrparti som är rent löjligt elegant. Sedan har vi “Sleeping Armageddon” och fullständigt lysande “Champagne Socialistic Intuition”, som låter som om Ezra Koenig från Vampire Weekend fått ett stipendium för att dricka champagne och diskutera fransk existentialism. Det är smakfullt, småpretentiöst, intelligent och alldeles underbart.

Henric Hammarbäck fortsätter att skriva sin svenska country för människor som passerat bottenvåningen och fortfarande letar efter källartrappan. På Vet hut! är det missbruk, havererade relationer, usla beslut och ännu sämre ursäkter, allt serverat med en röst som borde ha pajat för länge sedan. Det är skitigt, ömt, tramsigt, absurt och stundtals så självutlämnande att man nästan känner sig som en inkräktare. Men H. Self har en sällsynt förmåga att hitta små strimmor av skönhet även i de mest hopplösa situationer. “Efterlyst med dig”, “Ljug för mig ibland”, “RL Burnside Soundtrack” är alla ypperliga exempel. Svensk americana när den är som mest kantstött och mänsklig.

Vevlira och dragspel. Det låter spontant som något man skulle tvingas genomlida på en mycket långdragen hembygdsfest. Men i händerna på Symbio blir kombinationen närmast magisk. Johannes Geworkian Hellman och LarsEmil Öjeberget blandar nordisk folkmusik med elektroniska pulser och rytmer som ibland ligger närmare Berghain än bygdegården. Sonder är ett instrumentalt album om mänskliga relationer, gemenskap och vår förmåga att både såra och hela varandra. “Synergy” är ett rytmiskt kraftpaket, “Parting Road” är förödande vacker och “The Tapestry Within” närmast hypnotisk. Det här är folkmusik som vägrar böja sig för gamla strukturer och traditioner. Underbart.

Kanadensiska PISS har gjort ett av årets mest skoningslösa debutalbum. you made me / skin on linen är punk, noise, poesi och ren desperation, sammansvetsat till ett trettio minuter långt anfall mot en värld präglad av våld, övergrepp och systematisk misogyni. Taylor Zantingh skriker, viskar och sliter sönder rösten medan musiken kastar sig mellan brutala urladdningar och nervkittlande tystnad. Hyllad till förbannelse men det här är ingen behaglig lyssning och det är heller inte meningen. “i wanted to be a singer”, “time loop at hot slit”, “blocking a scene you can’t remember” och avslutande “i keep trying to change the ending” är oerhört starka. En platta som inte ber om din uppmärksamhet. Den tar den. Med våld. Perfekt att spela om du vill vara ifred en halvtimme. 

Graveyard har aldrig behövt mer än ett par välplacerade riff, lite blues och Joakim Nilssons alldeles fenomenala röst för att få mig på gott humör. På Fever skruvar Göteborgarna upp tempot och levererar sin kanske mest livfulla skiva på länge. Det luktar 70-tal, dammiga stärkare, svettiga replokaler och avslagen bärs som aldrig riktigt hunnit bli kall. “Back from the Grave” öppnar med pondus, “Tongue Tied” svänger som en berusad gud och “Year of the Horse” sparkar bakut ordentligt. Men det är avslutande “Dead Note” som plockar hem segern med sina nästan sju minuter av ren gitarrmagi. Hisingens stolthet har fortfarande feber. Det är bara att lyfta på hatten. 

Linda Bergströms fullständigt makalösa sång. De himmelska stråkarna. Melodierna som får mig att glömma både tid, rum och grundläggande kroppsfunktioner som att andas. På Outward har Malmöbaserade We Float slagit sig samman med Vindla String Quartet och skapat ett album så bedövande vackert att jag under första genomlyssningen mest satt blickstilla och försökte begripa vad jag just hörde. Här möts jazz, folk, pop och kammarmusik i arrangemang där varenda liten ton känns livsviktig. “Leaving” är fullständigt förtrollande, “Snow”, “Come My Way” och “Coming Home” likaså. Men så kommer “The Only Way”, och då är det bara att kapitulera. Stråkarna, Rhodes-pianot, gitarren och Bergströms röst förenas i något så orimligt vackert att det är svårt att hitta orden.