Farväl, min kapten

Jag har aldrig träffat Patrick Stewart. Aldrig skakat hans hand eller fått höra den där fantastiska förtrollande rösten uttala mitt namn. Ändå känns det som att jag har förlorat någon jag känt i hela mitt liv. Märkligt, kanske. Förmodligen, rent av. Men vissa människor tar sig in i ens tillvaro på ett sätt som är svårt att förklara. De blir en del av ens uppväxt, ens världsbild och ens föreställning om hur en riktigt bra människa ska vara. Patrick Stewart var en sådan människa för mig. Jag tänker förstås i första hand på Jean-Luc Picard. Kaptenen på USS Enterprise. Mannen som kunde stirra ner ett helt romerskt krigsskepp av klingoner utan att ens behöva höja rösten. Han som hellre använde diplomati än fotontorpeder och som faktiskt verkade fatta att det största ansvaret med att vara ledare inte var att bestämma över andra, utan att ta hand om dem. Det är vackert. Och ovanligt i dessa dagar. Något jag förgäves försöker att få min egen chef att förstå.

För vi lever i en tid där den som skriker högst ofta får mest uppmärksamhet. Där arrogans förväxlas med styrka och där det tycks vara viktigare att vinna ett argument än att faktiskt ha rätt. Men så hade vi Picard. En kapten som kunde erkänna sina misstag, lyssna på sina medarbetare och visa medkänsla utan att förlora ett uns av sin auktoritet. En skallig engelsman i en alldeles för tajt uniform som lärde oss mer om ledarskap än tusen managementböcker och mellanchefer tillsammans. Där stod han. Rak i ryggen och rättvisan personifierad. Patrick Stewart. Och ja, när vi ändå är inne på ämnet måste jag förstås ta ställning i en av uppväxtens stora existentiella frågor. Star Trek eller Star Wars? Diskussionen kunde på sin tid förstöra både vänskaper och skolluncher. Men jag säger det igen, med risk för att få halva internet efter mig med ljussablarna i högsta hugg. Star Trek var bättre än Star Wars. Förlåt, George, men den matchen var avgjord redan innan någon hunnit säga May the Force be with you. Så är det med det.

Men det var förstås ingen slump att Picard blev den han blev. Stewart hade en närmast övernaturlig förmåga att ge sina rollfigurer värdighet. Inte den där uppblåsta sortens värdighet som kommer med fina titlar och pompösa middagsbjudningar i kravatt. Det var något betydligt mer mänskligt. Han fick oss att tro på människor. På riktigt. Tro deras förmåga att göra gott. Tron på möjligheten att vi faktiskt kan bli bättre än vi är. Jag glömmer förstås aldrig The Inner Light, kanske de vackraste avsnittet i Star Treks historia. Där Picard får uppleva ett helt annat liv, med kärlek, familj, åldrande och förlust. På hur Stewart lyckades förmedla ett helt livs erfarenheter med små förändringar i ansiktet. Eller Chain of Command, där hans förtvivlade, trotsiga vrål om de fyra lamporna fortfarande får nackhåren att resa sig. Den som vet vet.

Sedan glömmer jag förstås inte heller Charles Xavier. Professor X. Mutanternas beskyddare, mentor och moraliska kompass. En man med förmågan att kontrollera människors tankar, men som framför allt försökte få dem att tänka själva. Även här fanns samma grundläggande mänsklighet. Samma övertygelse om att förståelse och empati är starkare än hat. Jag gillar inte ens X-Men och hade kanske inte ens sett rullarna om inte Stewart varit där och balanserat upp trikåfesten med sin pondus. Eller när Stewart återvände till rollen i Logan.  Han gjorde något som fortfarande gör ont att tänka på. Han tog en av superhjältefilmens mäktigaste gestalter och gjorde honom gammal, skröplig, förvirrad och fullständigt mänsklig. Det var hjärtskärande. Hugh Jackman var fantastisk, men Patrick Stewart? Han krossade mig. Som en liten lus under en sko.

Det fina är att Stewart själv verkade vara ungefär lika långt från den där gravallvarliga auktoriteten som man kan komma. Bakom den imponerande rösten, Shakespearemeriterna och den närmast kungliga utstrålningen fanns en lekfull, varm och fullständigt underbar människa. Hans vänskap med Ian McKellen är ett kapitel för sig. En bromance innan det ens var en grej. Två brittiska skådespelargiganter som kunde gå från Shakespeare till att bete sig som två fnissiga skolpojkar på utflykt. Bilderna, skämten, omfamningarna. Det fanns något befriande med att se dessa två herrar vägra bli tråkiga gamla gubbar.

Det där säger mer om Patrick Stewart än alla hans utmärkelser tillsammans. För det fanns också ett allvar bakom människan. Han växte upp med våld i hemmet och använde senare sin berömmelse för att engagera sig mot våld i nära relationer. Han visste att styrka inte handlar om att skrämma någon till tystnad. Att verkligt mod ibland är att våga berätta, stå upp för andra och vägra acceptera det som är fel. Det gör mig bara ännu mer övertygad om att Jean-Luc Picard aldrig bara var en rollfigur. Det fanns så mycket Patrick Stewart i honom.

Det kommer förstås att skrivas mängder av nekrologer nu. In memoriams. Om hans arbete med Royal Shakespeare Company. Om hans fantastiska karriär på scen och film. Om de ikoniska rollerna, utmärkelserna och det närmast osannolika faktum att han lyckades bli en älskad symbol för två av populärkulturens största universum. Med rätta. Allt det där är sant. Allt det där förtjänar att berättas. Men jag vill framför allt tacka honom. Tacka för alla timmar på kommandobryggan. För varje gång han reste sig ur kaptensstolen, rättade till uniformen och tog sig an ännu ett omöjligt problem. För alla gånger han fick mig att skratta, tänka, hoppas och gråta. För att han visade att en hjälte inte behöver vara ung, muskulös eller beväpnad till tänderna. För att han fick en kopp Earl Grey att kännas som champagne. För att han lärde mig att ett välformulerat argument och en fullständigt orubblig tro på mänskligheten kan rubba berg.

Därför gör det här dödsbeskedet så ont. Patrick Stewart representerade något som känns alltmer sällsynt. En anständighet i den här förbannade världen. En övertygelse om att vi, och universum för den delen, blir bättre om vi bara försöker förstå varandra. Jag vet att han var 86 år. Jag vet att ingen lever för evigt. Men det finns människor man på något barnsligt sätt räknar med alltid ska finnas där. Som om de står utanför tidens vanliga regler. Som att klockan aldrig klämtar för dem. Patrick Stewart var en av dem. Nu får det bli ett par avsnitt av The Next Generation under andakt. Se honom sitta där i kaptensstolen, lugn och samlad medan galaxen ännu en gång är under attack. Höra den där rösten. Se det där lilla leendet som ibland smög sig fram bakom allvaret. Och för en stund kommer allt att kännas precis som det ska. För där ute, någonstans bland stjärnorna, kommer Jean-Luc Picard alltid att vara min kapten. Tack för allt, Sir Patrick Stewart.

Make it so.