Galactic Racer är medelmåttigt

Först var jag förväntansfull. Sugen på Burnout med Star Wars-tema. Sen berättade Petter att spelet inte var bra och recenserade det. Då tog jag bort det helt ur mitt planerade spelschema och tänkte att det där kan jag spela nån annan gång. Men efter att fler och fler recensioner började dyka in och hylla spelet, till och med så mycket som att kalla det för det bästa Star Wars-spelet på 20 år, då blev jag tvungen att testa ändå. Jag gillar också arkadracing mer än chefredaktören generellt så jag kanske skulle tokälska det? Det gör jag inte. 

Jag gillar dock koncepet att hanka sig fram genom tävlingarna, uppgradera farkosten och försöka balansera riskerna med belöningarna. Det blir genuint spännande att navigera en bana där jag vet att om jag krashar är det över och jag behöver börja om från början igen. Det hade kunnat bli hur bra som helst, tyvärr är det själva racingen som blir det stora problemet, och till viss del inramningen av spelvärlden och dess karaktärer. 

Först och främst har jag nog lurat mig själv lite. Jag trodde Galactic Racer var en andlig uppföljare till Star Wars Episode 1: Racer. Alltså ren och skär poddracing. Bygg din kärra av skrot, upgradera och tävla mot andra poddar. Det finns ju typ där, men där första timmarna spenderas i en Landspeeder (Star Wars motsvarighet till en Volvo S60) blir jag direkt uttråkad. Lägg därtill att styra åbäket sällan är roligare än att klippa gräs. Att svänga känns yvigt i grunden och spelet vill att man ska drifta sig igenom de tighta partierna, men att drifta dödar all känsla av fart direkt och man tappar momentum hela tiden. Fartkänslan är också så avskalad att när min speeder gör 500 km/h känns det mest som att jag cruisar i 40 km/h och kan läsa dagstidningen samtidigt. 

Jag håller med Petters betyg. Star Wars: Galactic Racer är ett medelmåttigt racingspel. Ett medelmåttigt spel, rakt av. Jag kommer inte spela något mer.