Gammalt polaroidfoto på ett träbord: tre små barn i ett rum med två kontorsdatorer och en bokhylla full av pärmar, en ljushårig pojke i mitten biter på handen.

Ett fax från barndomen

Vem spelar egentligen? Tankar efter att ha spenderat en vecka i spelen från förr.

Anton Göransson

Motorcykeln – obesiktad. Hobbybilen – såld. Bandet – splittrat. Andra barnet – nyfött. Det är prima liv, det är det, men det behöver finnas någonting mer än diskmaskinen och Downton Abbey när björn… jag menar barnen sover. Jag vill inte dyka ned i ett 130-timmars äventyr, jag vill inte bli kallad hemskheter i någon spelchatt, jag vill bara göra något kul en liten stund.

Samtidigt är jag rätt kass på att bara zona ut. Det tar inte många minuter innan jag har tre-fyra flikar i webläsaren med Wikipedia, Wayback Machine och diverse forum uppe. Fatta då – att jag har hittat hit. Och blivit insläppt (haha – suckers!) med uppdraget att spela, läsa – och skriva – om spelen från 1999.

Handen i handsken – det är vad det är. Det är kul att spela spelen som formade mig, men de kommer ju att ta slut en vacker dag (tills retro-sektionen sträcker sig till 2009). Det är lika roligt – eller nästan roligare – att spela spel som jag har mindre erfarenhet av. Spelen från 8- och 16-bitseran har ofta ett så sjukt tacksamt format, det går fort att komma igång och man kan plocka upp och lägga ner efter någon timme – och ha haft så himla roligt.

Recensionerna som kommer dimpa ner närmast är antingen de där spelen som pojken i luvtröja på bilden spelade eller spel med ett lite enklare upplägg för att få igång en produktionstakt. Storydrivna spel kommer också – längre fram. Det känns än så länge hel-mysigt, men jag har flera gånger slagit knut på mina formuleringar när jag skriver om titlar jag spelat mycket. Vem är det som tycker det här; nu-Tanton eller då-Pallevanton?

Jag tror att formen kommer sätta sig mer och mer för varje text – och jag hoppas att det ska falla er i smaken.

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.