Vila i frid, kapten

Galaxen blev plötsligt betydligt mindre spännande att utforska, för en stjärna har precis tynat bort från natthimlen. Sir Patrick Stewart lämnade oss igår kväll, 86 år gammal, och det gör fortfarande ont. Man befinner sig i tider där alla de där kändisarna och kulturella ikoner försvinner en efter en, och ändå kom det här lite väl oväntat. Stewart har för mig alltid varit den där beundransvärda mentorsfiguren i främst Star Trek, som ju alltid storspelade som den högintellektuelle, respektingivande Picard. En av Star Trek-världens bästa karaktärer. Nej, en av popkulturs allra bästa figurer överhuvudtaget.

Jag brukar vanligtvis inte se om så mycket TV-serier numera, men sent igår påbörjade jag ännu en Next Generation-maraton bara för att få se Stewart i högform igen. Hans professionalism kunde lätt tolkas som kyla, men samtidigt utstrålade Stewart så mycket värme som den annars ytterst formelle kaptenen. Stewart stod för så många minnesvärda episoder att det är svårt att räkna upp dem alla. Den tårdrypande episoden ”The Inner Light”, förmodligen det bästa Trek-avsnittet som någonsin har producerats, simmar exempelvis upp till ytan för att reta mina tårkanaler igen. Jag kanske ska snabbspola fram till den idag. ”The Best of Both Worlds” är förstås också värd att ta upp. Åh, eller vad sägs om avsnittet ”The Drumhead”? Avsnittet där alla ingår i en obehaglig häxjakt utom den samlade Picard, som med förnuft och argument avnystade hela konspirationen genom underbart levererade monologer. Eller ”All Good Things”. Eller…

Ja, ni ser, man kan ju hålla på hela dagen. Som att Stewart aldrig lämnat oss. Han har ju spelat så många andra minnesvärda roller genom tiderna, men för mig kommer han alltid att vara världens bästa fiktiva kapten Jean-Luc Picard. Jag kan förbise de där två hemska Picard-säsongerna idag, den tredje säsongen lär jag nog återbesöka. Vila i frid min kapten. Må din sista färd bland stjärnorna vara en häpnadsväckande sådan.