Svettig, barbröstad man med skäggstubb ligger på en bänk i ett gym och håller en skivstång över bröstet, sedd uppifrån i realistisk spelgrafik.

Do you even lift bro? 

Jag har gymmat, rånat och tatuerat mig i ansiktet. Mamma hade gjort mig arvlös och jag har knappt påbörjat GTA VI.

Måns Lindman

Det började så oskyldigt. Jag stod i mitt sovrum och funderade på vilken färg väggarna skulle ha. Efter en stunds övervägande föll valet på en ganska behaglig persikogul nyans. Lite varmt, lite ombonat. Kanske inte riktigt min stil, men man måste ju våga utmana sig själv ibland. Jag kände mig som Ernst Kirchsteiger där jag stod barfota och rollade. Nästan lite smygerotiskt. Jag funderade på om det inte skulle passa med någon snygg tavla ovanför sängen. Några timmar senare hade jag rånat folk, betett mig som en ohyfsad tölp, kört som en fullständig idiot, dragit på mig ett ansenligt brottsregister och tatuerat mig i ansiktet för pengarna. Det eskalerade ganska snabbt, kan man säga.

Jag sitter här mitt i natten efter att ha tillbringat mina första dygn i GTA VI och jag känner att jag behöver prata med någon. Förmodligen en psykolog. Alternativt en advokat. Gärna någon med erfarenhet av båda yrkena. För det här spelet gör någonting med mig. Någonting ganska obehagligt, faktiskt. Jag har under många år betraktat mig själv som en någorlunda välfungerande samhällsmedborgare. Men ge mig några kvadratkilometer digitalt Florida och plötsligt beter jag mig som en korsning mellan Trevor Philips, en kokainstinn fastighetsmäklare och en genomsnittlig deltagare i Paradise Hotel. Och jag älskar varenda sekund.

Det märkligaste är emellertid inte alla brott jag redan har hunnit begå. Det är att jag har börjat träna. Jag har förmodligen tillbringat mer tid i mitt hemmagym i GTA VI än vad jag sammanlagt har gjort under hela året. På riktigt. Där står jag och lyfter vikter, tränar muskler och ägnar mig åt en livsstil som jag i verkligheten betraktar med samma misstänksamhet som människor som frivilligt går upp klockan tre på morgonen för att springa.

Do you even lift, bro?

Yes, motherfucker. Apparently I do.

Jag har blivit en sådan där gymmänniska, helt utan ryggfett. Snart börjar jag väl prata om proteinintag, kreatin och vikten av att aldrig hoppa över leg day. Jag har till och med skaffat ett lyftarlinne. Ett sådant där med så stora ärmhål att man kan se halva inälvorna. Till gymmet spelas förstås uteslutande mangel. Det finns gränser för hur mycket jag tänker kompromissa med min personlighet. New wave och country i all ära men när det ska pumpas järn vill jag ha gitarrer som låter som om någon håller på att demolera ett mindre kärnkraftverk. Det är sen gammalt. Det skulle inte förvåna mig om min digitala motsvarighet snart har större biceps än mitt verkliga jag har lår. Vilket visserligen inte är någon imponerande bedrift.

På tal om country, vilken radiostation! Det finns mycket att älska med GTA VI, men countrykanalen är redan en av mina absoluta favoritplatser i hela Leonida. Jag kan köra runt i timmar och bara lyssna. Den ena magnifika låten efter den andra avlöser varandra. Steelgitarrer som gråter, röster som låter som om de har rökt filterlöst sedan mellanstadiet och texter om olycklig kärlek, brustna hjärtan och människor som har ännu sämre impulskontroll än jag. Vilket, med tanke på vad jag har ägnat mig åt de senaste timmarna, är en imponerande prestation. Att glida fram längs Floridas soldränkta vägar med en riktigt sorgsen countryballad i högtalarna är själva definitionen av bomull för själen. Palmerna svajar, himlen brinner i orange och rosa och hela världen ser ut som omslaget till ett bortglömt americanaalbum från 1978.

I en verkstad ligger en mekaniker på en rullbräda under en gul äldre bil på domkraft, medan en man i blå skjorta står bredvid och antecknar på ett block.
Efter mitt nästa rån får det bli ett par feta fälgar. Kan ju inte köra runt som en nykter trebarnspappa på väg till Biltema liksom.

Sedan råkar jag köra över en brevlåda, preja en polisbil, hamna i en skottlossning och avsluta färden med att parkera en stulen sportbil i en swimmingpool. Musiken fortsätter förstås att spela. Det är finkultur det, mina vänner. Och apropå kultur har jag även hunnit utforska Vice Citys lite mer tvivelaktiga etablissemang. Jag har rört mig i kvarter där man förmodligen bör vara både beväpnad och vaccinerad, gjort affärer med människor vars främsta merit tycks vara att de ännu inte sitter i fängelse och fattat ekonomiska beslut som skulle få Lyxfällans programledare att börja störtlipa.

Men vi måste också prata om hur det här spelet ser ut. Förstås. Rockstar. Vad har ni gjort? Jag hade naturligtvis skyhöga förväntningar. Det hade väl alla. Men jag var ändå inte förberedd på detta. GTA VI är så vansinnigt, löjligt, närmast provocerande snyggt att jag flera gånger har stannat upp mitt i mina kriminella förehavanden bara för att stirra på omgivningarna och människorna.

Det är nästan oförskämt. Jag kan stå på en strand och titta ut över havet medan solen sakta går ner och känna att detta måste vara det närmaste ett vykort man kan komma i ett TV-spel. Sedan vänder jag mig om och ser någon fullständigt sinnesförvirrad människa göra någonting som borde leda till omedelbar tvångsvård. Vice City är som Miami på steroider, med en skvätt LSD i dricksvattnet och en stadsplanering som har överlåtits till en kommitté bestående av influencers, knarklangare och republikanska delstatspolitiker.

Överallt händer någonting. Överallt finns människor att störa sig på, fordon att stjäla, dumheter att hitta på och små detaljer att fastna vid. Jag har blivit stående och betraktat helt vanliga människor som lever sina helt vanliga digitala liv. Folk som promenerar, pratar i telefon, grälar, grillar, gökar, solar och beter sig som folk gör mest. Och jag har tänkt. Undrar vad som händer om jag förstör deras dag?

Det mest ironiska med allt detta är att jag nyligen skrev en krönika om hur jag aldrig väljer den onda vägen utan att det slutar med att jag hjälper tanter över gatan och rädddar katter ur träd. Jag skrev också en om hur GTA VI skulle kunna parodiera en värld som redan blivit en parodi på sig själv. Jag funderade över samtiden, satiren och hur Rockstar skulle förhålla sig till ett samhälle där verkligheten numera regelbundet överträffar den sjukaste fiktionen.

Två krönikor som jag nu kan kasta i papperskorgen. Jag har redan, på rekordtid blivit det vandrande samhällsproblem som spelet försöker driva med. En fullständig idiot med för mycket pengar, för lite impulskontroll och en närmast patologisk oförmåga att låta bli att göra saker som jag vet kommer att sluta illa. Jag kan inte ens skylla på grupptryck. Jag spelar ju för fan ensam.

Jag har kört i vansinnesfart bara för att se hur fort det går. Jag har kastat mig ut i trafiken utan någon särskild anledning. Jag har klätt mig som om Liberace hade fått en hjärnskada på en svensexa i Las Vegas. Jag har lagt mer pengar på meningslösa accessoarer än vad en genomsnittlig svensk barnfamilj lägger på semester. Och mellan varven har jag gått hem och tittat till mitt persikogula sovrum. Man behöver ju lite work-life balance i tillvaron.

Det sjukaste är att jag knappt har skrapat på ytan. Jag vill utforska varenda avkrok av Leonida. Köra på vägar som inte leder någonstans. Hitta den sunkigaste baren i hela delstaten. Se soluppgången från en strand. Köpa något fullständigt groteskt klädesplagg. Köra alldeles för fort på en alldeles för smal väg. Jaga en cuck med hammare genom en överdådig trädgård. Och sedan återvända till gymmet för att lyfta lite skrot. Jag vill göra allt.

Det är också det som är så magnifikt med GTA VI. Det handlar inte bara om uppdragen, berättelsen eller all den tekniska briljans som Rockstar har pressat in i denna fullständigt absurda skapelse. Det handlar om alla de där små, oförutsägbara ögonblicken då man glömmer bort vad man egentligen skulle göra och i stället hamnar i en situation som hade varit fullständigt otänkbar fem minuter tidigare. Något jag känner igen från Red Dead Redemption 2.

Jag skulle bara iväg köpa en ny tröja. Tre timmar senare har jag en piercing i pungen, polisen efter mig och en stulen kärra som ryker betänkligt från motorhuven. Och till alla som oroade sig för att GTA VI skulle vara för politiskt korrekt, tillrättalagt eller, gud förbjude, woke kan jag meddela att jag under mitt första speldygn har uppvisat en moralisk kompass som skulle få en genomsnittlig maffiaboss att rekommendera terapi och valfritt råbarkat råskinn att be om nåd. Rockstar har skapat ett av de mest hänförande digitala paradis jag någonsin har besökt vågar jag nästan påstå redan nu.

Men nu måste jag tyvärr pysa. Jag har ett benpass inplanerat, ett rån att genomföra och ett sovrum som eventuellt behöver nya spetsgardiner. Det får nog bli vitt. Lite neutralt sådär. Persikogult är trots allt en ganska svår färg att matcha.

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.

Inga kommentarer än. Bli först med att kommentera!