Närbild på en hög små, räfflade lakritsbitar i svart med vitt pulver på ytan. Flera av bitarna är ihåliga och har fyrkantiga öppningar i ändarna.

Lakrits är livet

Svart som synden, salt som Döda havet och förmodligen direkt olämpligt för mänsklig konsumtion. Jag älskar lakrits.

Måns Lindman

Att blogga om något annat än GTA VI vid denna specifika tidpunkt är förstås fullständigt barockt men jag har köpt lakrits och det är faktiskt nästan lika viktigt.

Världen består av två olika typer av människor. De som älskar lakrits och de som har fel. Nej, det är inte helt sant. Det finns ju förstås en tredje kategori. De som påstår att lakrits inte ens är godis, men de människorna vill jag helst inte ha något med att göra. Åtminstone inte i gastronomiska sammanhang.

Jag älskar lakrits. Inte lite grann så där lagom svenskt, utan med en passion som gränsar till det osunda. Och då pratar jag inte om de där bitarna som smakar mer socker än lakrits, även om det finns en plats här i världen även för sötlakrits. Jag är faktiskt ingen fundamentalist. Men helst vill jag ha den riktiga varan. Svart som en novembernatt, salt som Döda havet och med tillräckligt mycket ammoniumklorid för att få min gamla kemilärare från högstadiet, Roffe Röv, att börja svettas. Vilket han för övrigt redan gjorde ymnigt. Rena syndafloden hade det blivit. Fullt tillräckligt för att sänka Noaks ark.

Det ska dra i kinderna. Det ska sticka i tungan. Det ska kännas som att någon har hällt en mindre saltgruva rakt ner i svalget och frätt sönder gomseglet. Helst ska det uppstå en kort stunds tvekan kring huruvida det man precis stoppat i munnen verkligen är avsett för mänsklig konsumtion. Det är då vi börjar närma oss kulinarisk perfektion. Så jag har beställt lakrits. Massor av lakrits. Finska mängder lakrits. Lakrits i alla tänkbara former. En beställning av sådana proportioner att min bank ringde upp mig och frågade om jag möjligen tvättar pengar i salta dödskallar, salmiakbomber, balkar, grodor och fiskar.

Svaret blev förstås att jag tänker låsa in mig och lira GTA och i den processen också äta så mycket lakrits att mina vitala organ ber om nåd. Sedan knackar dessutom julen snart på dörren och det blir en salt jul även i år. Medan andra människor bunkrar knäck, marsipan, skumtomtar och Aladdinaskar med den där förbannade romrussinen som ingen någonsin plockar åt sig, förbereder jag mig för en jul där smaklökarna ska få sig en ordentlig omgång. Ett saltstänkt prygel. Här blir det inga sockersöta kompromisser. Inga geléhjärtan som smakar parfym. Inga chokladpraliner med mystisk fyllning som påminner om gammal handkräm.

Nej, här blir det svart. Salt. Och alldeles underbart. För det finns något djupt tillfredsställande med riktigt bra saltlakrits. Något nästan primitivt. Den där märkliga kombinationen av sötma, bitterhet, sälta och ett lätt kemiskt överfall. En gastronomisk käftsmäll som långsamt övergår i ren njutning. Det är som att äta en storm över Nordsjön. Med lite tjära, mörker och en lätt doft av apotek från 1800-talet. Ljuvligt. Rakt igenom. Förstås.

Jag tänker naturligtvis inte överge julbordets övriga läckerheter för det. Jag är trots allt en civiliserad människa. Sill, köttbullar, lutfisk, hummer, prinskorv, grisfötter, gräddost, Janssons frestelse och allt det där har fortfarande sin självklara plats i mitt hjärta. Men när andra sitter och petar bland julens sista chokladpraliner tänker jag luta mig tillbaka, knäcka ännu en salmiakbomb och höra hur smaklökarna långsamt börjar jubla. Kanske med ett glas riktigt gott rödvin. Kanske två. Du lever bara en gång och den gången e nu, som punkrock-slynglarna I Noice sjöng långt innan YOLO var ett begrepp. Och jag tänker leva det livet med svarta fingrar, salmiak på tungan och en godispåse som väger mer än en normalstor julskinka. Så medan andra drömmer om en vit jul, drömmer jag om en som är svart som natten.

Varför älskar du lakrits?

Kommentarer (50)

Logga in för att kommentera.

Nej nej nej nej nej

Gillningar: 0

Det svarta guldet. Kunga-snarret. Lakritsen. Att Måns Lindman skriver ett träffsäkert blogginlägg är knappast förvånande. Vid det här laget är det snarare kutym, tradition och förväntat. Att du däremot gör det genom att runda av med en passus till dignitärerna i Noice? Det! Det är mästerligt det. Bra knorrat, Måns Saltman.

Gillningar: 1

Bara Saltlakris för mig annars får de va!

Den där lakrisklubban med dip man fick i fantomen-lördagspåsen när man var liten.. miss u 💖
Salmiakbalk & Djungelvrål duger gott o väl om man inte vill leta land o rike runt efter dom där udda saltlakrisarna.

Gillningar: 2

Saltlakrits är den rationella världens ambrosia. Svenskjävlar är favoriten. Djungelvrål också går an, konsumerat nävvis tillsammas med en ljus öl.

Gillningar: 1

Jag är ett stort fan av de finska godisarna Terva Leijona, tjär- och lakritspastill och Sisu, salmiakpastill. Otroligt uppfriskande och beroendeframkallande.

Gillningar: 1

Lakrits är ju så gott, salta katten, svensk jävlar, häxvrål & lakrisal är några av favoriterna. :)

Gillningar: 1

Älskat lakrits ända sen barnsben. Får jag onormalt sug köper jag en hel lösviktspåse med endast Lakrits i alla olika sorter. Djungelvrål va en favvo som liten och är fortfarande grym. Skrattar gott åt alla Amerikaner när de testar och dör.. Själv mular jag in halva påsen på en gång och njuter.

Gillningar: 1

För att svara på frågan om varför kärleken till Lakrits överstiger det mesta, kan jag bara klistra in två länkar.
Ord förmår icke ge ett rättvist uttryck för den obeskrivbara kärleken.

https://www.kolsvart.se/collections/lakrits/products/rokta-fiskar (öppnas i ny flik) (www.kolsvart.se)

https://www.kolsvart.se/collections/lakrits/products/salt-havssalt (öppnas i ny flik) (www.kolsvart.se)

Tack. Tack Lakrits för att du finns.

Gillningar: 1

Höxvrål är min favorit, men det måste vara rätt sort. Jag är inte så förtjust i de där övermåttans salta lakritssorterna.

Gillningar: 1