Svartvitt porträtt av Shane MacGowan som ler med en cigarett och ett vinglas i handen, omgiven av vita krumelurer, teckningar och handskrivna ord på svart bakgrund.

En sista skål för Shane MacGowan

Hyllningsplattor brukar vara rätt risiga. Nu sitter jag här med en näsduk, ett trasigt hjärta och en odödlig irländare.

Måns Lindman

Jag brukar se på hyllningsalbum på samma sätt som jag ser på grupparbeten. Alldeles för många inblandade, lite för stora ambitioner och alltid någon slöfock som inte gör sitt jobb och bara glider med. Visst, tanken är oftast god och visst finns det fina plattor även i denna genre, som I’m Your Fan och Timeless. Men resultatet brukar annars bli en ganska trött samling covers där välkända artister turas om att göra mer eller mindre inspirerade tolkningar av låtar som redan var alldeles utmärkta från början. Inte sällan börjar jag undra varför jag inte bara slängde på originalet i stället. Men ibland får man helt enkelt svälja sin cynism, lägga fördomarna åt sidan och kapitulera.

I fredags släpptes 20th Century Paddy – The Songs of Shane MacGowan. Ett monumentalt hyllningsalbum med 36 låtar, en imponerande samling artister och ett hjärta som är så stort att det knappt ryms innanför bröstkorgen. För det är förstås ingen vanlig låtskrivare som ska hyllas här. Shane MacGowan var en poet, punkare, romantiker, bråkstake och ett vandrande långfinger åt allt vad anständighet och självbevarelsedrift heter. En man som såg ut som om han sovit i en soptunna bakom en irländsk pub och vaknat upp utan garnityr, men som kunde skriva om kärlek, förlust och mänskligt elände med en känslighet som skulle få vilken nobelpristagare som helst att börja leta efter näsdukar.

Det är lätt att fastna i myten om Shane. Spriten, tänderna, skandalerna och det fullständigt vansinniga levernet. Men bakom allt detta fanns en av vår tids mest begåvade låtskrivare. En man som kunde få en skitig pub i London att kännas som universums mittpunkt och en förlorad kärlek att göra ont i människor som aldrig ens varit förälskade. Ta bara Bruce Springsteens tolkning av A Rainy Night in Soho. Herregud. Det är nästan så att jag blir agiterad. För hur ska man egentligen kunna värja sig mot någonting sådant? The Boss försöker inte efterlikna MacGowan, tack och lov. I stället sjunger han med den där åldrade, väderbitna rösten som bär på fler minnen än den rimligtvis borde orka med. Varenda stavelse känns. Varenda andetag väger bly. Det är så innerligt, så hjärtskärande vackert att jag får en klump i halsen stor som Irland. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på den sedan i fredags, men det börjar bli direkt ohälsosamt.

Och så har vi Steve Earle. Den magnifika tolkningen av If I Should Fall From Grace With God är någonting alldeles extra. Här har originalets rusiga, närmast vansinniga framfart fått ge plats åt en betydligt långsammare och mer eftertänksam historia. Earle låter som en gammal revolverman som har överlevt både krig, kärlek och ett par skoningslösa överkörningar av livet självt. Det är rått, jordnära och alldeles sanslöst mäktigt. The Murder Capital gör någonting lika fascinerande med The Song With No Name. Den irländska postpunkkvintetten drar in låten i ett mörkt, gotiskt landskap där Nick Caves ande tycks sväva omkring bland ölglas och brustna hjärtan. Det är olycksbådande, skitigt och fullständigt lysande. Precis den sortens tolkning jag vill höra på ett hyllningsalbum. Någon som vågar göra någonting eget istället för att bara kopiera originalet och hoppas på det bästa.

Och apropå röster som låter som om de har varit med om ett och annat. Tom Waits. Naturligtvis. För om det finns någon som är kvalificerad att kliva in i Shane MacGowans musikaliska universum utan att behöva visa legitimation så är det väl han. Hans version av Summer in Siam är närmast overkligt vacker. Det låter som om någon hittat ett gammalt sotigt kassettband längst ner i en låda, inspelat på en bar som stängde för trettio år sedan och sedan brann ner. Waits rosslar, mumlar och smeker fram orden med en röst som borde ha gått i pension för länge sedan. Men dra mig i hälsenan, vad den fungerar fint. Två av musikhistoriens mest särpräglade röster möts, trots att bara en av dem fortfarande är i livet.

Primal Scream gör i sin tur en smått fantastisk version av A Pair of Brown Eyes. Här har den irländska melankolin klätts i ett slags sextiotalsdoftande, psykedeliskt popskimmer. Det är jangliga gitarrer, bitterljuva melodier och en känsla av The Byrds på väg hem från en alldeles för lång kväll på den lokala puben. Bobby Gillespie och kompani lyckas med konststycket att göra låten till sin egen utan att förlora ett uns av dess själ.

Och så måste jag förstås nämna LYRA. Hennes version av Streets of Sorrow / Birmingham Six är rent ut sagt magnifik. Där originalet bar på en ilska och politisk frustration som nästan gick att ta på, låter LYRA sorgen växa till någonting närmast monumentalt. Det är dramatiskt, storslaget och stundtals förgörande vackert. En sådan där tolkning som får mig att sitta alldeles tyst när den klingat ut.

Jag skulle kunna fortsätta. För det finns så mycket att älska här. Lisa O’Neills ödsliga Dark Streets of London. The Jesus and Mary Chains skramliga I’ll Be Your Handbag. The Libertines som naturligtvis känner sig som hemma i MacGowans smått kaotiska värld. Och en hel drös andra artister som bidrar med sina egna små kärleksförklaringar.

Är allt fantastiskt? Nej, naturligtvis inte. 36 låtar är trots allt 36 låtar. Någonstans på vägen finns det alltid några bidrag som känns lite väl pliktskyldiga. Inte dåliga. Inte katastrofala. Bara lite sådär… mid, som kidsen säger. Några tolkningar hade utan större dramatik kunnat strykas från låtlistan och ingen hade behövt ringa in the bobbys. Men det kan man ta när det är ett album som så uppenbart har gjorts med omåttliga mängder kärlek. Och det är just kärleken som gör att jag faller handlöst för 20th Century Paddy.

För det här handlar egentligen inte om vilka artister som gör de bästa tolkningarna. Inte om vem som lyckas komma närmast originalen eller vem som hittar de mest originella arrangemangen. Det handlar om en människa som lämnade efter sig någonting betydligt större än sitt eget söndertrasade liv. Shane MacGowan dog den 30 november 2023. Han blev 65 år. Vilket naturligtvis inte är någon ålder på en häst. Och hur väntad hans bortgång än må ha varit, med tanke på hur han behandlade sin kropp under större delen av sitt liv, så gjorde det ändå förbannat ont, långt ner i själen. För vissa människor föreställer man sig helt enkelt ska finnas för alltid. Även när de till synes gör allt i sin makt för att bevisa motsatsen.

Jag tror inte att MacGowan själv hade varit särskilt bekväm med alla högtidliga hyllningar. Han hade förmodligen mumlat någonting obegripligt, dragit ett opassande skämt och bett någon att fylla på glaset och sedan dra åt helvete. Men jag hoppas verkligen att han någonstans, var han nu än befinner sig, får höra vad hans gamla och nya vänner har åstadkommit.

Sláinte, Shane. Och tack för sångerna.

Kommentarer (5)

Logga in för att kommentera.

Otrolig lyriker och poet, som tyvärr ofta kom i andra hand bakom hans laster. Hade helt missat att ett helt hyllningsalbum släppts, så jag tackar och nu blir det att lyssna.

Gillningar: 2

Bra musik.

Gillningar: 1

Det här har jag missat helt! Efter en första lyssning av Bruce version får det nog bli en sväng förbi skivbutiken till helgen. Tack för tipset!

Gillningar: 1