Vi trodde att Herman var död

Han är ju snart ett år gammal nu, Herman den Fete®. Han är en Afrikansk tjurpadda som Frank Hegevall fick på sin elvaårsdag för cirka nio månader sen. Ett mycket fascinerande djur som växt från cirka tre centimeter till över 20 under denna korta tid, äter lika mycket som Marie och har för sin ringa storlek alldeles enorma huggtänder. Herman är lat. Fet. Lömsk. Härlig. En karaktär – som vi haft mycket roligt åt/med sedan vi först skjutsade hem honom i den där lilla, lilla plastlådan.

För lite drygt nio (snart tio) veckor sen gick han dock i dvala. Jag har läst mycket om denna art och under vinterhalvåret när terrariet tenderar att kylas ned något, går de ofta i dvala vilket kan vara i upp till ett år (!) och när han gjorde det, stängde han sina dubbla ögonlock, ömsade skinn, nyttjade sitt gamla skinn som en slags kokong och lade sig längst in i sin stengrotta, längst bak i terrariet, där det är som mörkast och varmast. Sen dess har han legat där. Blixt stilla. Täckt en slags grå hinna.

Men så beslutade vi oss idag för att titta till honom, väcka och mata. Vi åkte upp till Tasseborg, köpte lite mjölmask, fyllda en hink med ljummet vatten, öppnade upp terrariet och lyfte ur Herman för att sänka ned honom i det varma vattnet. Han var alldeles grå, stenhård som en träbit och orörlig. Vi såg vare sig hans ögon eller mun och när vi sänkte ned grodan i vattnet hände ingenting. Inte en rörelse. Inget. Då började Frank att gråta. Mellan snyftningarna fick han ur sig ”Nej, Herman… Snälla säg att du inte är död” vilket såklart skär rätt in i ett gammalt pappahjärta. Jag kan ju inget om dessa grodor och även om jag läst att deras vinterdvala innebär att hela deras system, puls, njurar, matsmältning, doft, smak, syn – stänger ned, more or less, var jag också skraj där i ett par minuter att han dessvärre avlidit.

Det hade han lyckligtvis ej.

Det tog cirka tio minuter så hade en ordentligt uttorkad jättegroda kvicknat till och hans kamp, de följande 15 minuterna, för att få av sig sin slemmiga, tjocka hinna (kokongen) var en syn för gudarna, det. Under ett tillfälle hade han en sån tjock slemhinna över nosen och munnen att han liksom kippade efter andan i vad som såg ut som grodpanik, varpå jag sträckte in handen och drog loss den sista slemmiga jätteportionen av hans numer upplösta kokong. Sen dess har han fyllt upp sig, druckit en massa (de dricker med körtlar på ryggen), återfått sin färg och täckning samt börjat se riktigt pigg ut, igen. Imorrn ska vi mata med maskarna vi köpte och det lär bli en Instagram-video det, om jag känner mig själv rätt. Jag misstänker att det blir slakt, då han efter nio+ veckor utan middag såklart är utsvulten.