Jag vill bara kunna dansa som Dave Le’aupepe

Natten är lång, tänkte jag säga. När jobbet hopar sig, sysslorna avlöser varandra i en takt som skapar svettningar och arbetsdagarna blir 14-15 timmar långa, då är det såklart aldrig fel med riktigt bra musik som kompanjon. Idag har jag snudd-på uteslutande spelat Gang of Youths skivor, om och om och om igen. Love it. Jag älskar det gänget och anser att skivan Angel in Realtime är nåt av det bästa som gjorts de senaste 15 åren. På det sätt som frontmannen Dave Le’aupepe skriver om hur han efter hans fars plötsliga död fick reda på att han inte var den han alltid hävdade att han var, utan levde ett dubbelliv med två familjer, är lika bisarr som den är hjärtskärande och på det vis som han först konfronterar, bryter ihop, försöker förstå för i slutet förlåta – är makalöst vackert. Jag älskar den där skivan. Innerligt. Djupt. Passionerat.

Och när Dave dansar, önskar jag att jag var precis lika cool. I mustasch, enorma chinos och klackskor. Han är coolast. Och han dansar som ingen annan. Lyssna på The Man Himself vetja. Altrock blir inte mycket bättre.