Plyometrics är tufft för en farbror

När jag var 17-18 år och spelade basket fyra dagar i veckan dunkade jag utan bekymmer på 305-matchhöjd. Jag strutade den ofta och gärna. Såklart. Jag är ju alldeles strax under två meter lång (och var längre då, innan de nöp två diskar under steloperationen och gjorde så att jag krympte). Idag är jag alldeles snart 100 och jag kan inte längre dunka. Inte ens nära. Inte i närheten. När jag hoppar känns det som om jag flyger men i själva verket lämnar jag knappt marken. Jag är en elefant, idag. En sån gammal en. Tung, grå, rynkig.

Men-men, likväl som jag är åter i seriespelet och börjar få fart på händer och fötter igen, likväl ska jag dunka igen. Under match. Under press. Struta i den. Pressa. Och efter 20 år av dryga, omfattande ryggproblem måste allt såklart byggas upp, byggas om – igen. Jag har under de senaste nio veckorna smugit igång med traditionell plyometrics-träning, spänstpush, för att få igång benen och framförallt få den mentala spärren att släppa. Det har inte varit lätt. Det har snarare varit helt döfött såhär långt. Men-men, skam den som ger sig. Jag ger mig aldrig.

Jag har börjat anpassa min styrketräning på gymmet för just explosivitet också, för första gången på 25 år, och jag har börjat hoppa runt på ett ben likt en idiot, på gymmet. Det kommer, sakta men säkert. Jag känner nu vecka för vecka att jag hoppar lite, lite, lite högre – hela tiden. I en perfekt värld kunde jag på tisdag hoppa som Ja Morant och därmed dunka windmills utan ansats, men det vi ju alla aldrig kommer att ske.