Jamen fan, Ritchson kan ju!

Under två månaders tid släpps det två filmer som båda heter Runner och är sådär slentrian-typiskt direkt-till-streaming icke-originella och förväntade. Märkligt? Inte direkt. Det är ju så ofta så som Hollywood fungerar. Ett bolag får reda på att ett produktionsbolag pysslar med pre-production för ett specifikt projekt av en viss typ och ger då grönt ljus direkt till en egen film på samma tema. Ants / A Bug’s Life. Killers / Knight and Day. A Quiet Place / Bird Box. The Prestige / Illusionisten. Olympus Has Fallen / White House Down.

Exemplen kan bli en hel artikel i sig men i fallet Runner / Runner är båda förvisso om barn och saker som ska fraktas till en viss plats, på tid. Sen tar likheterna slut där. Wonder Woman-historien om en löptights-präglad singelmamma i London som springer 199 mil för att rädda sin son var som du kanske läste i vår recension sådär extra-extra avskyvärd. Reacher-gubben Ritchsons historia om en sörjande spec ops-pitt som får i uppdrag att skjutsa en donerad lever till en dödssjuk sjuårig tjej, är mycket bättre.

Runner (2026) med Reacher i huvudrollen är verkligen inget mästerverk. Tvärtom är de inledande 50 minuterna snarare rätt dåliga, men sen tar det sig faktiskt. Kemin mellan han och Wilson förbättras och actionscenerna går från ordinära till extraordinära. Det blir mörkt, snabbt, hypervåldsamt och under den sista kvarten faktiskt rätt bra. Här hittar du vår recension.