Den perfekta motorcykeln

Våren efter att jag hade fyllt 30 år bestämde jag mig för att ta MC-körkort. Tanken bara kom, från ingenstans. Vore det inte mycket roligare att kunna köra motorcykel, än att inte kunna köra motorcykel? Jo, fan, matematiken gick ihop. Det vore roligare att köra motorcykel, och när tanken slagit rot gick den liksom inte att skaka av sig.

Sagt och gjort. En intensivkurs på Gamla Flygfältet i Karlstad bokades och två veckor senare stod jag där med lappen i hand. Godkänd och klar, med min alldeles egna Triumph Trident 660 mellan benen.

Den första sommaren var underbar. Jag älskade min Trident och ersatte i princip bilen helt när det skulle pendlas. Söndagar blev utflyktsdagar, och om det fanns ett ärende som behövde göras – om det så bara var att åka och handla bullar för att barnen var sugna på fika – så ”offrade” jag mig gärna.

Lite senare under sommaren, när jag behövde en större hoj för att kunna åka på semester med Amanda, blev det ett köp av en Honda Deauville 650 från 1998. Den kostade 18 000 kr (med komplett utrustning till Amanda!) och blev en slags testpilot för att se om det här med motorcykelsemester var något för oss.

Året därpå sålde jag båda hojarna till förmån för en Triumph Tiger 900 GT Pro, och det ska sägas såhär i efterhand, att den var väl i princip en perfekt hoj – utrustad med flera körlägen, quickshifter, tre rejäla packboxar, ordentlig vindruta, värme i handtagen, värme i dynorna… Den hade allt. Men när den hade stått där i garaget under vintern och väntat på en ny säsong så hade tankarna hunnit snurra iväg igen. Vore det inte coolt med en retrohoj, egentligen? Är inte det mer jag? Kör jag verkligen så mycket på grus att jag behöver massa olika körlägen? Åker jag verkligen på tillräckligt många äventyr för att motivera en adventure bike?

Och här tog jag väl mitt första riktiga snedsteg. Jag sålde min suveräna Tiger 900 och köpte en Triumph Bonneville Speedmaster för pengarna. En låg bjässe på 1200 kubik med elegant beach-styre (liksom infällt mot föraren) som förvisso var, är och förblir helt ljuvlig, men också helt fel för mig. Jag behövde lära mig den hårda vägen att det här med choppers (om man nu kan kategorisera Bonneville Speedmaster som en sådan) inte var något för mig. Jag gillar inte hur passiv åkningen känns, för mig. Jag gillar inte hur fötterna liksom pekar framåt och att jag därför inte kan ställa mig upp. Jag gillar definitivt inte att inte kunna packa ordentligt, och jag gillar inte att jag inte kan gömma mig bakom en vindruta under längre turer.

Sen kom Mars 2024, och jag bestämde mig. Det var dags. Jag skulle krossa spargrisen, byta in Speedmastern, pruta, charma, böna och be, för jag skulle bara ha en BMW R 1250 GS. Särskilt nu när 1250-serien precis skulle komma att gå ur produktion till förmån för den betyligt mindre (i mina ögon) intressanta 1300-uppföljaren. Och plötsligt hände det.

Det dök upp en begagnad, svart 1250 från 2023 med 1200 mil på mätaren, Akrapovič-avgassystem och alla tänkbara paket (BMW säljer ju som bekant gärna skelett som man sedan får utrusta med muskler, organ och hud för en extra slant, om man vill, vilket alla ändå gör) till ett pris som nästan kunde förefalla rimligt och riktigt prisvärt om man verkligen kisade med ögonen samtidigt som man stod på händerna (under vattnet).

Jag ringde till Carlbarks i Kumla, förvarnade om mitt intresse, satte mig på min Speedmaster och njöt så gott det gick av alla fyra plusgrader som stod till buds, och när vi väl stod där, jag och 1250:n, så var jag så säker på min sak att jag helt glömde bort att provköra den. Jag skulle bara ha den. Ren idioti såklart, men en kvart senare var affären klar, och den drygt 15 mil långa hemresan hör till ett av mina bästa minnen i livet.

Sedan dess har jag egentligen aldrig tvekat på att jag landat rätt nu. Inte på riktigt. Förra året körde vi en ordentlig gruskurs, jag och 1250:n, vilket låste upp väldigt mycket av det som fattades när jag ägde min Tiger 900, och trots en vurpa där jag framför allt slog sönder hjälmen riktigt ordentligt har självförtroendet ökat långsamt och jag känner mig nu bekväm på grus, på sand och har även börjat utforska lite riktig off-road.

Men. Men, men men… Ibland dyker det upp en liten farbor i mitt inre som föreslår att vi kanske bara kan titta lite på Blocket. Bara kika lite? På skoj? Och då gör vi det, och så fastnar vi i ett kaninhål av fantasier igen. Jag drömmer till exempel om att äga och köra en Honda Goldwing 1800cc från 80- eller 90-talet. Bränna ner till Tyskland på 450 kilo hårdplast med en liten fåtölj bakpå och parkera på första bästa camping, samtidigt som jag spelar Led Zeppelin på kassett.

Jag har också rimliga drömmar, vill jag poängtera. Nu senast har jag till exempel fantiserat om en Moto Guzzi V100 Mandello S. Igen, ska sägas, för jag har egentligen velat ha en sedan den först lanserades för två-tre år sedan. Italienska Moto Guzzi, med sina exponerade V-cylindrar (som liksom står åt ”fel” håll, rakt ut) är så gruvligt coola, och när man nu för första gången gett sig på det här med vätskekylning och till och med går i bräschen med vingar som fäller ut sig vid körning över en viss hastighet för att minska vindflödet på kroppen, ja, då är det ju svårt att låta bli.

Men låta bli är precis vad jag ska, för jag har verkligen inte tid, råd eller plats med mer än en motorcykel åt gången, och jag vet att jag skulle ångra mig bittert – säkerligen för resten av livet – om jag gjorde mig av med min 1250. Milen vi redan har i ryggen är de bästa milen jag varit med om, och vi har många kvar…

…säger jag nu. Men ja, vi får väl se vad framtiden bjuder på.