Längtan efter mer Sekiro
Sekiro: No Defeat är förvisso en animé-adaption och inget spel, men oj, oj, oj vad bra det här ser ut att bli...
Elden Ring
Bloodborne
Sekiro: Shadows Die Twice
Dark Souls
Dark Souls 3
Demon Souls
Dark Souls 2
Där har du ungefär, i ordning, hur jag rankar From Softwares Soulsborne-spel. Elden Ring är klar etta men det är snudd på målfoto mellan Bloodborne och Sekiro: Shadows Die Twice. Om jag måste välja, vilket jag ju just gjorde, så går valet ändå till Bloodborne, vilket nog beror mer på omständigheterna under vilka jag spelade det än att det rent kvalitativt skulle vara bättre än Sekiro.
Jag minns min tid med Shakira: Hips Don’t Lie Twice med värme, märkligt nog, trots att tänderna gnisslades ner till hockeypulver och fick ersättas medelst löständer, inte minst efter stångandet mot sista bossen som pågick i fyra hela kvällar innan jag till slut lyckades vinna och kunde pusta ut, lägga ifrån mig handkontrollen och gå vidare i livet. Kort dessförinnan hade jag kollat upp hur man når ”the true ending” och det visade sig av en lycklig slump att jag bara hade en eller två småsaker kvar att göra för att uppnå detta, vilket jag då såklart gjorde.
Om jag minns rätt så finns det fyra slut, och detta sista, riktiga (true! ending!) är betydligt mer optimistiskt och utsiktsfullt än de tre övriga. Jag ska inte spoila någonting här, men jag minns att jag där och då var ganska övertygad om att vi skulle få en uppföljare av något slag inom ganska kort. Det visade sig att jag inte hade kunnat ha mer fel. From Software hade redan gått vidare och börjat utveckla Elden Ring, och allt blev bra ändå.
Men… Det finns ju något i Sekiro: Shadows Die Twice som ingen annan, inte ens From Software själva, har lyckats fånga, varken förr eller senare, och detta något går jag nu och längtar efter. Igen. Kanske väcktes suget på nytt efter att jag recenserat färdigt Onimusha: Way of the Sword som förvisso är ett bra actionspel i samurajförpackning, men som ju i ärlighetens namn inte kommer i närheten av Sekiros subtila, atmosfäriska, psykologiskt obehagliga fullpoängare.
Jag blev därför otroligt glad och lycklig när jag, såhär drygt åtta år senare, blev varse att vi åtminstone kommer att få se en animé-adaption inom snar framtid. Helst hade jag sett ett till spel, såklart – långt, svårt och obehagligt – men jag ska inte vara den som är den. Sekiro: No Defeat ser verkligen helrätt ut.
Tonen, mörkret, skitigheten… Wolf (Sekiro) brottas alldeles uppenbart med sitt nederlag mot Genichiro Ashina och sitt ”svek” mot Kuro (kejsaren), och serien ser ut att utforska vad som faktiskt är sant och händer i verkligheten, och vad som bara pågår inne i vår hjältes dunderplågade hjärna.
Mycket, mycket skoj, tycker jag, för det här är teman som sällan nämns i diskussionen om Sekiro, där den lägst hängande frukten alltid handlar om spelets svårighetsgrad (som förvisso är hög, men inte alls lika intressant såhär i backspegeln). Jag ser fram emot att förstå mer om Wolf, Kuro, Owl, Genichiro, Busshi (skulptören) och Emma, och har redan förvarnat resten av redaktionen på att jag kommer att behöva låsas fast i Rantas husbil och släpas längs med E6:an i dagarna tre om det inte ska bli tal om någon ytterligare genomspelning efter detta.
Sekiro: No Defeat visas sedan den 4 September på bio i Japan, och vi har ännu inte fått något klart besked om datum för streaming i resten av världen.
Kommentarer
Logga in för att kommentera.
ÄLSKAR Sekiro. Slåss om förstaplatsen tillsammans med Elden Ring.
Jag var ganska sent på bollen med spel från From Software. Testade det första Dark Souls när det begav sig men fastnade aldrig. Det var segt, kryptiskt och alldeles för svårt (tyckte jag då, idag tycker jag precis tvärtom). Sen köpte jag Dark Souls 3 på rea efter tjat från vänner. Jag kämpade och dog. Dog lite till, och med en del tur lyckades jag nå bossen Pontiff. Där tog min tur slut. Det gick inte. Jag blev tvungen att lära mig spelet, och där hände något. Något bara klickade. Känslan av prestation när jag väl besegrade bossen är svår att beskriva. Jag förstod vad alla pratade om, och jag kunde inte sluta spela.
Sekiro köptes dag 1. Det var svårt, men mest för att jag spelade det som ”Dark Souls”. Det satt liksom i fingrarnas muskelminne. Men efter att ha programmerat om hjärnan och accepterat ett mer aggressivt spelsätt, med en helt annan rytm. Fick jag uppleva den där känslan att något bara klickar, på nytt. Owl (Father) är nog den bästa boss-fighten för mig, alla kategorier. Han var duktig på att slakta mig, det får jag ändå ge honom. Men efter X-antal gånger fick jag en stark inre känsla. ”Jag har det här nu, det finns ingenting han kan göra, jag är beredd på allt”. Mycket riktigt, han hade inte en chans! Fantastisk känsla.
Jag spelade säkert igenom Sekiro över 10 gånger. Jag flög genom spelet på nolltid, bara för att få möta alla bossar om och om igen. Klarade till och med Sekiro utan att dö. Den där sanna spelglädjen upplevs tyvärr inte lika ofta längre, men när den väl gör det… Underbart!
Blev en längre kommentar än väntat haha. Samtidigt fick det mig att inse. Sekiro är min etta på listan ;) Sekiro: No Defeat var helt utanför min radar. Tack för tips 0skar, kommer definitivt hålla utkik efter den.
Jag vill så gärna tycka att den här typen av spel är kul... Har försökt flera gånger med både Elden Ring och Demon Souls men jag är FÖR DÅLIG!