Deafheaven

Tidigare i år konstaterade jag på min musiksajt att Deafheaven stod för förra årets i särklass finaste mangel med Lonely People With Power. Blackgaze, det vill säga shoegaze, black metal och screamo i någon sorts perfekt symbios, med ett sådant vansinnigt tryck i grejerna att både trumhinnor och hyreskontrakt riskerade att slitas i stycken. Jag står fast vid det. Inga tvivel där. Nada, zip, zilch.

Problemet är bara att Deafheaven / Bosse-de-Nage (2026 Mix) nu har gjort situationen ännu värre  Jag behöver mangel. Så är det. Inte bara. Förstås, det skulle vara absurt, att bygga hela sitt musikintresse på enbart mangel men herregud vad jag kan gödsla med superlativen när det kommer till Deafheaven. Vi snackar gitarrer som låter som att någon försöker kapa ett fraktfartyg på mitten med en vinkelslip. Trummor som misshandlar min späda bröstkorg så att den knappt klarar av att andas. Ljudväggar så massiva att de är omöjliga att tränga igenom. Deafheaven levererar på alla plan. Som vanligt.

Först ut är deras tolkning av Mogwais Punk Rock / Cody. Drygt tio minuter där det vackra och det fullständigt förkrossande lever så tätt inpå varandra att det knappt går att skilja dem åt. Gitarrerna ligger som perfekta stormar över hela ljudbilden och när skiten väl öppnar sig finns det egentligen bara två alternativ. Kapitulera eller bli överkörd. Jag väljer det senare. Förstås. Vad är det att fundera på?

Sedan kommer Bosse-de-Nage med A Mimesis of Purpose och fortsätter misshandeln med andra redskap. Här är känslan mer att stå mitt i ett industriområde klockan fyra på morgonen medan världen håller på att ta slut. Det är fruktansvärt vackert.

Materialet är ursprungligen från 2012 vilket gör det ännu mer imponerande. Nu har låtarna plockats fram igen, remixats och remastrats, och fjorton år senare låter de inte som något dammigt arkivfynd. Inte i närheten. Det låter så otroligt självklart.

Det börjar nästan vackert. Jag hinner slappna av. Några sekunder av falsk trygghet. Kanske blir det här lite kontemplativt ändå? Nej. Absolut inte. Ge det ett par minuter sedan brakar det loss. Gitarrer. Brus. Trummor. Skrik. Ett fullständigt majestätiskt oväsen där det vackra och det brutala sitter ihop med kirurgisk precision. Deafheaven är fullständigt mästerliga inom det området. George Clarke kan ena stunden låta nästan änglalik för att sekunden senare vråla som om någon försöker dra själen ur kroppen genom halsen.

När Deafheaven är som allra bäst står de för den där totala överkörningen av både kropp och själ som är omöjlig att värja sig från. Musiken kan vara nästan bedövande vacker ena minuten och låta som om civilisationen kollapsar den nästa. Lonely People With Power gjorde det där i en timme. Här räcker det med två låtar för att åstadkomma ungefär samma neurologiska skada. Visserligen långa sådana men dra mig baklänges på en liten vagn vilket sanslöst tryck. När allt tar slut sitter jag kvar. Lite svettig. Lätt tunnelseende. Varm hörselgång. Kognitivt svag. Med en känsla av att mjälten flyttat några centimeter åt vänster. Fiska upp den och upplev samma sak vettja.